Ökenråttor

Visionen

Jag reser mig upp och ställer mig under den. Taket är alldeles för högt upp och jag är för kort för att kunna nå det, men på närmare håll ser det definitivt ut som ett nyckelhål. Jag ser mig om efter en nyckel som skulle kunna passa. Var skulle man lägga en nyckel, om man använde den ofta? Min blick faller på den tomma krukan i fönstret. Mycket riktigt, när jag vänder den upp och ned faller en mässingfärgad nyckel ut i min hand. Jag släpar hans förvånansvärt tunga skrivbordsstol och placerar den så att jag kan använda den för att nå upp. Först tror jag att det är fel nyckel. Den passar in, men går inte att vrida om. Inte förrän jag frustrerat trycker luckan så hårt jag kan upp i taket och samtidigt lirkar enträget med nyckeln i hålet klickar det till. 

Jag får hela luckans vikt på mina armar och tvingas släppa ut ett halvtyst vrål för att lyckas hålla den uppe så att jag inte får den i huvudet. När jag har duckat och lyckats sänka den så smidigt jag kan, ser jag den hopvikta stegen som sitter fäst på andra sidan luckan. Den gnisslar och vill inte alls släppa från sina spännen när jag försöker fälla ut den. Det är som om taket är emot mig. Fast, å andra sidan håller jag ju på med något som kan liknas vid inbrott. När jag gått segrande ur (in)brottningsmatchen mot stegen med bara några klämda fingrar som skador, stannar jag upp och undrar om det verkligen är rätt att snoka runt såhär. Ögonblicket av tvekan varar inte särskilt länge. Nyfikenheten är för stor, och han har ju faktiskt släppt in mig i sin lägenhet. Då får han väl räkna med att jag utforskar den lite.

Jag sätter prövande foten på första steget, och efter att ha kollat att stegen känns stabil börjar jag klättra. Det ser nog inte särskilt graciöst ut när jag kravlar mig över kanten, så jag är glad att jag gör det här ensam.

När jag väl kommer på fötter vet jag inte vad jag ska titta på först. Framför mig finns stora fönster, och utanför dem glittrar havet. Blått och oändligt. Det skummar om vågorna, och det blänker i solskenet. Jag blir bländad, men kan ändå inte sluta titta. En våning upp var allt som krävdes för att jag skulle se över hustaket som skymde sikten, och plötsligt ser jag alla hustak i hela staden. Jag hade kunnat stå så mycket längre, och bara titta, om det inte hade varit för vad som finns bakom mig.

En till stad, inser jag när jag böjer mig framåt och studerar den närmare. En till stad fast i miniatyr. Den är byggd av målad papp och små skrotdelar, och den står uppställd på stora bord. På gatorna och torgen, vinkandes från fönster och på bänkarna i parken av pappersträd finns det mini-människor som står fastfrusna i sina positioner. Jag går ett varv och tittar och häpnas av alla detaljer. Halvvägs igenom min vandring stannar jag upp. Är det Elliot som har gjort allt det här? Det måste det vara. I hörnet står en dammvippa, och när jag drar med fingret längs med taket på ett av husen syns det inte ett spår av damm på det. Antingen har han byggt det här, eller så har han av någon anledning en samling med småhus på sin vind. Men varför?

Just som jag ställer mig den frågan hör jag ytterdörrens lås vridas om. Jag fryser till is med mitt damm-testarfinger fortfarande i luften.

"Rae?"

Jag önskade ju att han skulle komma hem snart, men det var innan jag snokade reda på hans gömda nyckel och klättrade upp hit. Det finns ingen chans i världen att jag hinner tillbaka ner och fälla upp den bråkiga luckan igen innan han har hunnit in i vardagsrummet. Det är bara att göra det bästa situationen.

"Här uppe", svarar jag så oberört jag kan.

Han svarar inte, men det hörs steg som hastigt rör sig från hallen in i vardagsrummet. Snart syns hans huvud i lucköppningen. "Vad gör du här uppe?" Hans kinder är lite rosiga.

"Tittar på havet", försöker jag.

Det blir tyst ett tag. "Vad är det här?" frågar jag sedan. Jag pekar mot borden med miniatyrstaden på.

Han har klättrat upp nu och kommer och ställer sig bredvid mig. "Det är..." han avbryter sig. "Det är min vision."

"Din... vision."

"Jaa..." Hans kinder blossar ännu rödare nu, men ett nytt ljus har tänts i hans ögon när han går runt bordet. "Här är linjen där muren står nu", säger han drar fingret längs en streckad linje som går vid ett av bordets kanter. "Och där är havet." Han pekar på den blåmålade ytan vid sidan om. "Resten är hur den nya stadsdelen skulle kunna se ut."

Jag tittar ner på bordet en stund. En ny stadsdel?

Elliot fortsätter. "De här skulle bli nya hus där folk kunde bo. Det här är ett bibliotek, som skulle bli öppet för alla. Här är en simhall."

Jag säger ingenting medan han pekar och pratar. Min blick far mellan bordet och hans ivriga ansikte. När jag hör honom berätta om sina tankar bakom pappershusen ser jag mini-människorna komma till liv. De ser nästan ut att röra sig där de sitter och fikar på caféet, där de går längs promenadstråket i den nya hamnen, och där de står på scenen till utomhusteatern. Jag lutar mig närmare och människorna ser inte lika små ut längre. Det är jag som är jätten. Den andra jätten kikar på mig mellan träden i parken. Han har avslutat sin guidade tur genom staden och nu har han tystnat.

"Vad tycker du?"

Det är svårt att sätta ord på det. Det är ett mästerverk. "Det är jättefint."

Han ler så att den lilla gluggen syns igen. "Tack."

"När ska ni bygga den?"

Leendet slocknar lite. "När? Snarare om. Det är inte säkert att presidenten vill ha mina ritningar."

"Det måste han!" Jag kan inte hjälpa att jag blir upprörd. Något så här fint ska inte stå gömt på en vind. Men Elliot skakar på huvudet. "Det finns många andra som också skulle vilja ha äran att få se sina ritningar bli till verklighet. Jag måste förtjäna den platsen."

"Hur då?"

Han ser ut över pappershavet och suckar. "Att leverera på det uppdrag jag redan har vore en bra början. Annars är det nog ingen idé att ens ställa frågan."

"Så om vi listar ut hur vi får vapnet att fungera så får du bygga staden?"

"Riktigt så enkelt är det inte", svarar han. "Men det skulle definitivt öka mina chanser."

Jag funderar över det en stund. Sedan pekar han mot luckan. "Ska vi ta oss ner igen?"

Vi klättrar ner, och medan Elliot skjuter tillbaka luckan på sin plats i taket kommer jag att tänka på något. "Den där klockan..." börjar jag trevandes. "Hur funkar den, egentligen?"

Han ser lite förvirrad ut i någon sekund, sedan åker mungiporna upp och han vinkar åt mig att följa med bort till hyllan där den står.