Ökenråttor

In a day or two

Jag rotar ändå fram flaskorna med bränslet och fyller på i tanken. Medan jag väntar på att etanolen ska klunka ner i det lilla svarta hålet får jag blunda. Varje gång jag tittar hamnar det damm i ögonen som känns som grus bakom ögonlocken när jag blinkar. Det verkar som om stormen ökar i styrka.

Jag brukade tycka om sandstormar som barn. Vi hade skydd mellan bergen, så vindarna var sällan tillräckligt starka för att kunna förstöra något, men det var tillräckligt mycket som virvlade runt i luften för att vi skulle tvingas hålla oss inomhus. Jag minns hur jag och Alain brukade spela schack och hur jag lät honom vinna för att han blev så glad då. Vi tände ljus om molnen var för mörka för att solen skulle kunna tränga igenom. Ibland var Gabbi över hos oss och vi lekte. Jag var aldrig rädd. Mamma och pappa satt ju lugna under lampans sken och knådade bröd som vi skulle få äta. Nu är jag rädd. Stormarna kan vara i flera dagar, om man har otur. Den längsta jag har varit med om varade i en vecka, men pappa berättade att han varit med om mycket längre än så när han var yngre.

När jag sjunker ner i sätet igen och har stängt dörren försöker jag få sanden ur ögonen. Det rinner tårar ur dem, men skräpet verkar inte vilja följa med.

"Vatten?" Lacie har tagit med sig en flaska in.

Jag sneglar på henne. "Ja, tack", muttrar jag. Vi kan lika gärna slösa hela flaskan. Vem behöver dricka för att hålla sig vid liv? Inte fem ungdomar mitt ute i öknen som har fastnat i en sandstorm under varmluftssäsongen, inte. Det känns ändå som om det är värt det, när jag äntligen lyckas blinka ur all sanden. Jag försöker slicka upp det vatten som runnit nedför mina kinder.

Inne i bilen är det i alla fall inte stormigt. Sanden piskar mot rutan, men jag kan fortfarande se framåt, så jag startar motorn och börjar rulla igen. Startar om albumet, för att fylla tystnaden. Ingen säger något om molnen som tornar upp sig där framme, och om luften som är så disig, eller det konstanta smattrandet mot rutorna. Jean Claude börjar humma med till låten, först svagt, men när Lacie också börjar sjunga med höjer de volymen. Jag vrider på stereons volymknapp för att balansera upp deras falska toner, men det resulterar bara i att de sjunger ännu högre. Robin stämmer också in, i falsett, och Gabbi. Då kan jag inte göra annat än att också hänga på. Sjunga låtsasord och chansa på nästa rim. Vi sjunger, och dränker ljudet av stormen som attackerar bilen. Vi låtsas inte om att vi inte kan se horisonten längre.

"Take on meeee

Take me ooon

I'll be gone

In a day or two"

Men till slut kan jag inte längre ignorera sandmolnen. När jag inte ser längre kan se floden måste jag stanna. Jag stänger av motorn och musiken tystnar. Nu hörs bara vindens vinande. Det gungar i bilen när vinden rycker tag i den. Vi sitter tysta ett tag.

"Vad ska vi göra?" frågar jag.

"Vi kan nog inte göra så mycket mer än att vänta." Gabbi har knäppt loss bältet och dragit upp knäna under hakan.

Jag knäpper också loss mig och fäller bak sätet lite. Sedan väntar vi.

"Jag är så glad att vi började hänga", säger Lacie från ingenstans. Hon har lagt sig ner i Jean Claudes knä, och han har svängt upp benen mellan mitt och Robins säte så att hans hälar hamnar i mugghållaren. Fräscht. Jag vet inte om jag kan hålla med henne, just nu. Om vi inte hade börjat hänga kanske de inte hade dragit med mig ut i den här skiten, och vi hade kanske inte suttit fast här i stormen. Jean Claudes hälar hade kanske inte varit i mina noggrant lagade och rengjorda mugghållare.

"Jag menar, vi har gjort så mycket tillsammans, och det är ändå aldrig tråkigt att va med er. Man tröttnar aldrig, liksom", fortsatte hon.

Jo, ibland tröttnar jag. När de beter sig för barnsligt, eller pratar om samma sak för länge, eller är för fulla, eller när vi spenderar för mycket tid tillsammans, eller-

"Ni är mina bästa vänner, det vet ni va?"

Det har hon i och för sig rätt i. De är mina bästa vänner. Jag ser ut genom rutan och tittar på ingenting. Det är som om vi har sjunkit ner i ett orange-grått hav.

"Ni är mina bästa vänner, också", säger jag, osäker på om det ens hörs över rasslandet från stormen.

"Såklart", säger Gabbi, och Jean Claude och Robin nickar.

"Klippjägarnaaa", skrattar Lacie och håller upp två fingrar. Jean Claude drar ner pannbandet i ögonen på henne.

Snart blir det tyst igen.

"Vill ni höra fortsättningen på historien?" frågar Gabbi.

Det vill vi.

"Var var vi...?" börjar hon. "Jo, vi pratade om Vapnet. Det som kunde förgöra allt."