Ökenråttor

Historien om den gamla världen

Vi har kört i en timme till. Fortfarande syns det inget nytt. Det enda spännande som har hänt var när floden delade sig i två. Vi hade omröstning och bestämde oss för att följa den sidan som vi redan kör längs med. Det förslaget vann med fem röster mot noll. Det hade varit mycket jobbigare att försöka korsa floden, nästan omöjligt. Det var en halvtimme sedan. Mina medpassagerare har tröttnat på att titta ut över ingenting, och deras sång och babblande har dött ut för en stund sedan.

"Berätta nåt, Gabbi", ber jag och hoppas att hon är på humör.

Hon tittar på mig genom backspegeln. "Vad vill ni höra?"

Jag har redan bestämt mig. "Berätta om den gamla världen."

"Är ni säkra?"

Vi har hört den historien tusentals gånger. Kortare versioner som godnattsagor när vi var små, längre versioner när vi blev äldre och fick sitta uppe senare vid stora elden vid torget, och alldeles för långa versioner när Porter malde på i skoltältet. Alla berättar inte samma sak, men tillsammans bildar de en helhet som gör det lättare att förstå var vi kom ifrån. Jag gillar Gabbis version bäst. Den är mest målande, och hon ändrar den alltid lite varje gång, lägger till lite ny information och visar oss nya vinklar.

"Ja", instämmer Lacie. "Den blir bra." Hon lutar sig tillbaka och lägger huvudet mot Jean Claudes axel.

"Okej..." Gabbi tar ett djupt andetag. "Titta ut genom fönstret. Vilken färg ser ni?"

Jean Claude är först. "Röööd." Vi andra håller med. Det är bara rött.

"Och blått", lägger Lacie till. Det är sant, man ska inte glömma himlen.

"Det är rätt, nu är det mest rött", fortsätter Gabbi. "Men om ni hade levt för trehundra år sedan, så hade ni svarat grönt. Vi hade antagligen inte ens kunnat köra här, för det hade varit så mycket träd. Träd, buskar och andra växter, och de hade blandats ihop till en grön massa. För att kunna köra på den tiden behövde de vägar, och vägarna tog dem till städer. Hur många bor det i byn?"

"572", svarar Robin.

"573", rättar Gabbi. "Mona födde i förra veckan. I alla fall, så är det ingenting mot hur städerna i den gamla världen kunde se ut. I ruinerna av den stad som låg närmast byn bodde det tusen gånger så många, och de byggde hus som var tusen gånger så stora. Hus så höga att de nästan nådde till himlen, så de kallade dem för skyskrapor, och i dem trängdes människor staplade på varandra, bredvid varandra och under varandra." 

"Ändå levde de i fred. De hade regler och lagar som sade vad de fick göra och inte fick göra, och bröt man dem blev man straffad, men bara så mycket straffad som man förtjänade. De delade mat och vatten, men alla hjälptes åt för att dra sitt strå till stacken.

De var bra på att samarbeta, och det gjorde människorna till det starkaste släktet på jorden. De uppfann nya lösningar på sina problem, slog sina kloka huvuden ihop och åstadkom saker som ingen annan art gjort tidigare. Bilar, så att de skulle kunna ta sig fram snabbare. Telefoner, så att de skulle kunna prata med någon på en annan kontinent. Mediciner som gjorde att de kunde bota sina sjukdomar och leva för att se sina barnbarnsbarn växa upp..." 

Hon gjorde en dramatisk paus, och även om jag visste vad som skulle komma härnäst kände jag att jag höll andan. "Vapen, för att kunna förgöra sina fiender", fortsatte hon med låg röst. "Vapen så kraftfulla att ett knapptryck kunde utplåna hela städer, göra marken runtomkring dem till ett ödeland, och vattnet på flera mils avstånd förgiftat. Vapen, som kunde kasta hela mänskligheten i graven och lämna de civilisationer, som en gång sprudlat så av liv, i ruiner."

Något i hennes röst när hon berättade lyckades alltid få håren på armarna att resa sig på mina armar, oavsett hur många gånger jag hört samma ord. Jag sneglar på Robin. Hans vanligtvis så lugna ansikte har blivit spänt, hans läppar är hårt sammanpressade. Och i baksätet sitter Lacie och blundar. Jean Claude har för en gångs skull mungiporna vinklade nedåt. Gabbis domedagsröst förbyts plötsligt mot en ljusare.

"Men de använde dem inte, åtminstone inte först. De fortsatte leva sida vid sida, i relativ fred. Faktum är att det blev den längsta freden på länge. Kanske anade de konsekvenserna som skulle följa om de faktiskt tryckte på knappen, och bedömde att det inte var värt det. Kanske var det därför det tredje världskriget dröjde så länge.

På den tiden var jordens landområden uppdelad i länder. Några var små, knappt större än området mellan byn och de ruiner vi känner till. Andra var enorma, och sträckte sig över halva jordklotet. Ett land, ett av det största och mäktigaste, var särskilt bra på att skaffa sig fiender, både små och stora. Det hade vapnet. Så fienderna skapade sig också vapen, lika kraftfulla som de som de var rädda skulle falla över deras huvuden om de någonsin satte sig upp mot det stora landet. På det sättet hamnade de i det dödläge som de kallade för fred.

Fiendeländernas ledare skakade hand med varandra, samtalade och åt middag med varandra. Alla var glada. Tills de inte var det längre. Ingen vet vem som tryckte på knappen först, för de första bomberna föll så tätt inpå varandra att de nästan föll samtidigt. Efter det fanns det ingen återvändo."

"Där!" ropar Robin, så högt att jag hoppar till i sätet. Han pekar mot horisonten.

Först ser jag inte vad han menar, men när jag anstränger ögonen ser jag en liten bula på den linje som skiljer marken från himlen. En liten, mörk förhöjning. Staden.

༄

Många långa stycken i den här delen. Jag försökte dela upp det lite i alla fall. Vet inte om jag bröt några regler när jag tryckte på enter mitt inuti Gabbis repliker, och jag orkar inte googla atm. Nån som vet, som vill utbilda mig? :) och vad tror ni att det är för stad de kommer att hitta?