Ökenråttor

Blåögd

Det är sent när jag går hem mot Nicholas kvarter. Jag och Elliot har pratat i flera timmar. Eller, mest är det han som har pratat, och jag har lyssnat och tittat. Vi började med klockan. Han hade byggt den själv, berättade han, som ett skolprojekt för några år sedan. Jag fick titta innanför luckan på alla kugghjulen och uppvridningsmekanismen. Sedan tog vi oss vidare längs med hyllorna med de andra prylarna. Det fanns historier bakom alla. Som med den lilla speldosan, till exempel, som han hade lagat efter att han räddat den från soptippen. Den kom från någon av ruinerna, och hade uppenbarligen inte bedömts som tillräckligt viktig att spara på. Allt Elliot hade gjort var att spänna några fjädrar igen så att metallpiggarna gick som de skulle över den lilla rullen. Jag vevade lite på den, och den spelade sin allvarsamma melodi.

Den melodin spelas fortfarande i mitt huvud när jag traskar över kullerstenarna. Vi pratade inget mer om vapnet, men jag tänker på det nu, och jag tänker på dock-staden. Imorgon ska jag läsa böckerna som han lägger fram noggrant, om det betyder att det kan hjälpa honom att få sin vision förverkligad.

Tavernan är stängd, så jag går uppför trappan och knackar lätt på dörren. Det är Nicholas som öppnar. "Det var på tiden", viskar han när han viftar in mig i hallen. Lägenheten är nedsläckt och tyst. Bakom vårt sovskynke hörs lätta snarkningar. Alla sover redan. Alla utom Nicholas.

"Har du suttit uppe och väntat?" undrar jag och följer med honom in i köket. På köksbordet står ensam lampa tänd och kastar skuggor i hela rummet.

"Ja. Tur är väl det. Annars hade du fått sova på gatan, om det inte vore för att jag släppte in dig." Han sätter sig tungt ner på stolen, och ser inte ut att skämta den här gången.

"Jag glömde bort tiden", erkänner jag.

Han nickar och skruvar lite på lampans veke.

"Godnatt, då." Jag vänder mig om för att sälla mig till den snarkande hopen på andra sidan skynket.

"Vänta lite", hejdar han mig. Han pekar mot pallen mitt emot honom. "Sätt dig en stund."

Jag kan inte gärna säga emot, så jag går och sätter mig, trots att jag egentligen bara vill sova.

Vi tittar på varandra ett tag. Det är svart runt hans ögon. När jag inte kan möta dem längre slår jag undan blicken och tittar på hans örhänge istället. Det glimmar guldigt i lampans ljus. "Vad är det ni håller på med egentligen, där borta?"

Elliot hade varnat för att det här skulle komma. När mina vänner frågat ut mig om vad jag gjorde hos Elliot hade han bara stått tyst bredvid och lyssnat, men Elliot hade sagt att förr eller senare skulle jag få frågan. "Det kan jag inte säga."

Nicholas drar med handen över ögonen. "Nej", suckar han. "Det är så det brukar låta."

Någon mumlar i sömnen på loftet, och det knarrar i sängen när någon vänder på sig. När det har tystnat igen fortsätter han. "Jag kan inte tvinga dig att berätta, men jag skulle inte lita blint på allt vad min bror säger, om jag vore du."

Intressant. Det var precis vad Elliot sade om dig, tänker jag. "Vad skulle han ljuga om?"

"Ingenting, egentligen." Han stirrar ner i bordet och rynkar pannan, verkar tveka. "Okej, jag älskar min bror, men han är stadens mest blåögda person. Allt jag säger är att du får tänka efter själv innan du tror på allt som kommer ur hans mun. Det är lätt att vara övertygande om man inte själv vet om att det man säger är lögner."

Jag vet inte vad jag ska svara på det. "Var det allt?" undrar jag och börjar resa på mig.

Han skakar på huvudet. "Du behöver inte känna att du behöver hålla något löfte mot honom för dina du och dina vänner ska få stanna här. Alice och jag har plats, och de har varit riktigt hjälpliga nere på tavernan. Jag ska nog kunna hitta någon syssla åt dig om du tröttnar på att springa upp till universitetet varje dag."

Det lär nog dröja, men jag nickar ändå.

Han byter ämne. "Hur läker märkningen?"

Det kliar under bandaget så att det håller på att driva mig galen, men det har Alice sagt är ett bra tecken. "Bra."

"Bra. Godnatt då, Rae." Så reser han också på sig. Jag ser efter honom när han går uppför trappen mot loftet. Hör hur han kryper ner under täcket bredvid Alice, drar en djup suck och blir stilla.

Jag sitter kvar en stund och funderar över vad han har sagt. Lita inte på allt som Elliot säger. Han är stadens mest blåögda person. Sedan tänker jag på vad Elliot har sagt om Nicholas. Lyssna inte på allt hans skitsnack om presidenten. Han har så många dumma idéer för sig.

Det är för sent in på natten och jag är för trött för att tänka klart, så jag tvättar av ansiktet i diskhon och kryper ner bland de andra. Det är dålig luft bakom skynket, och jag får putta på Robin för att få plats, men det känns ändå tryggt att lägga sig där. Vi har inte hunnits ses så mycket, de senaste dagarna. Jag måste fråga dem vad de gör nere i tavernan. Sedan faller mina ögonlock ihop och jag somnar utan att hinna tänka särskilt mycket mer.