Ökenråttor

Fasader och portar

"Godmorgon", pustar Alice när vi kommer ut från vårt lilla krypin bakom skynket i det stora rummet. Hon har fullt sjå med att springa efter en liten unge som inte kan vara äldre än två år. "Det här är Ollie." Hon får äntligen fatt på barnet och hissar upp det på höften. "Säg hej till våra gäster, Ollie."

Vi ler mot Ollie och Ollie stirrar tillbaka med rosiga kinder och allvarlig blick.

"Det finns gröt på spisen om ni är hungriga. Det står skålar och skedar på bordet. Jag har lagt fram lite kläder till er på soffan och jag tror jag faktiskt hittade rätt storlekar. Annars är det bara att säga till så ska jag se om jag kan lösa det. Jag tänkte gå ner till tavernan nu, så ni hittar mig där om det är något. Annars är det bara att ni stannar här och vilar upp er." Hon går mot hallen och plockar ner ett par nycklar från en krok på väggen, sedan vänder hon sig till mig. "Och just det, Rae. Nicholas bad mig hälsa att du ska komma ner så fort du ätit. Elliot väntar på dig där."

Hon säger hejdå och försvinner ut genom dörren.

Gröt brukar inte betraktas som en festmåltid därhemma. Det brukar vara något vi äter under slutet på kalluftsäsongen när skördarna blir mindre och förråden börjar sina. Nu slevar vi i oss den som om det vore det bästa vi någonsin ätit. Kanske är det för att vi fortfarande behöver äta ikapp, eller kanske är det helt enkelt för att Alice gör en riktigt bra gröt. Oavsett vilket får jag i mig den så snabbt jag kan, och medan de andra fortfarande sitter vid bordet går jag och väljer ut mina kläder. Jag hittar ett par lagom tjusiga byxor. Tröjan är lite rivig mot huden, men den får duga. Den täcker åtminstone bandaget som sitter på min vänsterarm för att skydda min nya brännskada.

Det vore oartigt att låta Elliot vänta, så jag går mot dörren så fort jag fått den över huvudet.

"Jag måste gå nu."

De ser upp från gröten och ser lite snopna ut. "Jaha, hejdå då", säger Robin när han har svalt sin tugga.

Jean Claude sätter handen till hjärtat. "Bara lämna oss du." Sedan viftar han i luften. "Äh, jag bara skojar, iväg med dig och hälsa han Elliot från oss." Han blinkar mot mig.

I hallen sitter en spegel som jag inte lade märke till i gårkvällens mörker. Jag blir påmind om mitt ansikte. Den röda linjen som presenningens snöre gav mig syns fortfarande, bara det att den nu har blivit mer åt det lila hållet. Jag stirrar argt på den, men det hjälper inte särskilt mycket, så jag smäller igen dörren och går ner till tavernan.

Han sitter vid ett bord i hörnet och skriver i ett block, men ser upp när han märker att jag närmar mig. Den svarta kappan hänger över stolen mitt emot. Han höjer ögonbrynen till hälsning, ler, och ställer sig upp.

"Godmorgon", säger han och nickar.

"Hej." Jag följer hans anteckningsblock med blicken när han stoppar det i fickan.

Han plockar upp sin kappa, kränger på sig den och gestikulerar mot dörren. "Då går vi."

Han har redan börjat gå, så jag följer efter i hans vinddrag. "Vart ska vi?"

"Hem till mig. Till mitt kontor." Han håller upp dörren för mig och vi kommer ut på gatan. Den är full av liv. Nästan lika full av liv som marknaden var igår. Inte tillräckligt för att skapa den där klaustrofobiska känslan, men tillräckligt för att ständigt behöva se sig för var man gick så att man inte krockade med någon. Elliot lutar sig mot mig för att höras över allt oväsen. "Om någon frågar så heter du Rae och är min kusin. Du har precis flyttat hit från hamnen och nu tar jag dig på en promenad. Du kommer till mitt kontor för att lära dig att läsa."

"Jag kan läsa", protesterar jag. Nästan i alla fall. Om det inte är någon som tar tid. Jag behövde inte fler lektioner, i alla fall.

Han drar på munnen som om jag sagt något roligt, men skakar sedan på huvudet och sätter av uppåt gatan. Vi kryssar genom folkmassan. Det är lätt att följa efter honom. Dels så är han den enda med svarta kläder, och så verkar folk flytta sig ur hans väg, så gott det går.

Jag passar på att se mig omkring nu, när jag inte längre behöver oroa mig för att bli tagen av någon vakt. I dagsljus ser hela stan ut som ett lappverk. Inget hus är det andra likt, och det ser ut som om man lagt till stora delar i efterhand, och sedan några delar till efter det. Mest har de byggt på höjden, eftersom det knappt finns någon markyta kvar. Jag spanar upp mot fasaderna. Solen skiner någonstans bakom taken, men hit ner når den inte. Det är skönt att gå i skuggan.

Efter en stund inser jag att jag har halkat efter Elliot och skyndar mig ikapp. Det är ännu glesare med folk nu, och jag kan se andra i svarta rockar. Elliot hälsar på några av dem. Gatorna är stenbelagda här. Jag vet inte om jag föredrar att gå på det jämfört med pålitlig, jämn jord, men resten med den här delen av stan gillar jag. Den är inte lika kaotisk som den vi kom ifrån. Gatorna är bredare, renare och fasaderna är slätare.

Till slut kommer vi till en port. Det står en man utanför som ser ut att vakta. Hans panna är blank av svett, men han verkar ändå inte vilja ta av sig sin vita jacka. När Elliot närmar sig vänder han sig om och drar mödosamt upp den tunga dörren. Han sneglar på mig.

"Är hon med dig?" säger han. Hans röst rasslar. Det låter som om han skulle behöva hosta upp en halvliter slem.

"Korrekt." Elliot låter mig gå in först. "Och om du ser henne igen så släpp in henne, även om hon inte är med mig. Kom ihåg hennes ansikte." Han sträcker fram handen och låter några mynt falla ner i vaktens öppna handflata. "Det här kanske hjälper dig att minnas."

Vaktens vattniga ögon sveper över mig ett par gånger. Sedan nickar han och smäller igen dörren bakom oss.

"Den här vägen."

Jag ser en skymt av grönt i en dörröppning en bit bort, och skulle vilja gå och se efter vad det är, men Elliot är redan på väg åt ett annat håll. Gruset knastrar när vi går, annars är det tyst. Det lilla som var kvar av stadens sorl utanför porten kunde inte följa med oss in. Vi går uppför en trappa, och sedan en trappa till, och hamnar i en korridor. Det går att se staden genom en massa små fönster. Bakom alla husen måste havet finnas. Jag undrar hur många våningar man måste klättra för att kunna se ända till det. Jag undrar hur det ser ut i dagsljus. Jag hinner inte stanna och titta nu heller, för Elliot går för snabbt. Efter att ha klättrat uppför ännu en trappa saktar han ändå in framför en mörk dörr, sticker handen i innerfickan och får upp en nyckel. Han öppnar dörren och gestikulerar åt mig att kliva in.

"Välkommen", säger han. 

༄

Nästa avsnitt kanske ni kommer få veta vad uppdraget är! Och hur det ser ut hemma hos Elliot.