Ökenråttor

En överenskommelse

"Godkväll."

Han har slagit sig ned ljudlöst på stolen mitt emot och när jag till slut tittar upp sitter han med höjda ögonbryn och väntar på ett svar.

"God...kväll", svarar jag. Är det så man hälsar här? Eller är det bara så han hälsar.

Det blir tyst en stund. Eller, inte tyst, för resten av tavernan röjer vidare, men ingen av oss säger något. Jag har inget att säga, annat än att fråga vem han är, varför han har så konstiga kläder och vad Lacie sade till honom som fick honom att gå hit. Han tittar fundersamt på mig och jag återgår till att stirra ned i bordsskivan. Hans ögon är verkligen jättegröna.

"Jag heter Elliot", säger han. Det blir tyst igen ett tag. "Vad heter du?"

"Rae."

"Rae... Jo, din vän därborta," han vänder sig om och pekar mot Lacie som vinkar tillbaka, "sade att ni kom hit i en bil."

Jag sade ju det. Jag sade ju att hon skulle förstöra allt. Varför måste jag alltid ha rätt. "Nej", skyndar jag mig att säga. "Det är inte sant."

"Inte?" Han höjer på ögonbrynen. "Hon sade att du har reparerat den alldeles själv och fått den att fungera. Hon säger att du är jättebra på sådant. Men det är inte sant, alltså?

Jag ser upp från bordsskivan och kisar mot honom. Han kisar tillbaka. Vad vill han?

När jag inte svarar sträcker han handen över bordet. "Får jag se dina händer?"

"Va?"

"Dina händer?"

Jag tvekar länge, men det känns barnsligt att neka, så till slut lyfter jag ut dem från sin mosade plats under mina lår och lägger dem på bordet. Han tar dem i sina. När han håller dem i sina rena händer skäms jag över mina smutsiga fingrar med trasiga naglar och blåsor mellan fingrarna. Han verkar inte bry sig om det, utan studerar dem bara kort, sedan håller han fast min vänsterarm mot bordet medan han kavlar upp min skjortärm ända upp över armbågen.

Jag skulle kunna slita mig loss och be honom att dra åt helvete, men jag är för förvånad för det. Förvånad, och nyfiken. "Vad gör du?"

Han rynkar ögonbrynen och studerar huden precis ovanför mitt armveck, utan att svara. Precis innan jag tänker höja min högra armbåge och ge honom samma behandling som mannen på marknaden fick, släpper han taget och lutar sig tillbaka.

"Du är omärkt."

Jag kavlar ner ärmen. Han höll inte särskilt hårt, men jag kan fortfarande känna vart hans fingrar slöt sig runt min handled. Jag är omärkt. Vad det betyder har jag ingen aning om, så nu får han allt ta och förklara sig. Man kan inte bara kavla upp ärmarna på folk sådär. Jag stirrar utmanande på honom, men vågar inte säga något ifall jag skulle råka avslöja oss genom att förneka eller bekräfta det faktum att jag är omärkt.

Han stirrar tillbaka. Sedan tar han ett djupt andetag och lutar sig fram. När han pratar gör han det med låg röst.

"Jag tror såhär. Jag tror att det som din vän säger är sant. Att ni kommer från en by på inlandet och att du mot alla odds fått en gammal bil att fungera, och att ni har kört hit i den. Nu sitter ni här och äter medan ni tänker ut vad ni ska göra härnäst. Kanske har ni stulit till er pengarna som ni betalar maten med. Ni har antagligen stulit kläderna ni har på er också."

Han ger mig inte tid att protestera, men vad skulle jag ens ha sagt? Allt han säger är sant.

"Såhär ligger det till", fortsätter han. "När solen går upp och de hittar er bil, kommer ordningssoldaterna att leta efter ägarna. De kommer att fråga runt, följa spår, och till slut nosa upp er var ni än befinner er då. Jag vet inte vad de kommer att göra med er, men risken är stor att de sätter er i fängelse."

Det var illa. Det var till och med värre än vad jag trodde. "Så du säger att vi borde åka tillbaka."

Jag sneglar över axeln på honom och ser att resten av gänget är tillbaka. De har satt sig bredvid Lacie. Jag ser också mannen med skägget bakom baren. Han stirrar bistert åt vårt håll.

"Det vore en bra idé, men jag har en bättre", fortsätter Elliot. Nu är det hans tur att se ned i bordet.

Han sitter tyst länge. "Jaha?" spottar jag ur mig när han har suttit tyst för länge.

"Jag behöver hjälp", säger han till slut. "Kanske att du kan hjälpa mig, om jag hjälper dig?"

Jag försöker tyda hans ansikte. Försöker se om det finns något oärligt, som jag borde lägga märke till, eller något tecken på att han skämtar. Det gör det inte. Hans blick är vänskaplig.

"Hjälp med vadå?" muttrar jag.

Han rätar lite på sig. "Jag är ingenjör under presidenten, och jag arbetar med ett projekt. Datumet för inlämning börjar närma sig och..." Han slår ner blicken och pillar med de blänkande silverknapparna på rockärmen. "Tja, jag skulle behöva en assistent."

Min puls höjs. "Vad för projekt?"

"Det kan jag inte säga här."

Jag funderar en stund. Vad är det för projekt som är så hemligt att det inte får nämnas på en brusig krog?

"Det är inte särskilt spännande", försöker han släta över. "Men allt vårt arbete är konfidentiellt eftersom det är inom sektorn. Under presidenten, så att säga."

"Och vad får jag tillbaka?"

Har ler. "Jag ordnar med inackordering för er hos min bror och ser till att ni blir märkta, så att ordningssoldaterna inte kan komma åt er."

Jag rynkar pannan. "Vem är din bror?" Jag gillar inte tanken på att bo hos en främling.

"Nicholas, där borta." Han nickar mot mannen bakom baren, som nu står och pratar med mina vänner.

Jag rynkar på näsan. Inte kan väl de vara bröder? De har inte ett enda drag som liknar varandra.

Elliot ser mitt ansiktsuttryck och skrattar. "Vi är halvbröder, om du undrar."

Han lutar sig fram igen. "Så vad säger du? Har vi en överenskommelse?"

Jag sväljer och tittar mot Lacie som kramar om Jean Claude med ett trött men nöjt leende, ser hur Gabbi stryker henne över håret, och jag ser på Robin som pratar med Nicholas. Tak över huvudet och trygghet för oss alla låter inte så dumt, trots allt. Det börjar bli sent. Så jag vänder blicken mot Elliot med de gröna ögonen och nickar. "Det kan vi väl säga."

Han spricker upp i ett leende. "Perfekt. Trevligt att träffas, Rae", säger han medan han skakar min hand. Sedan reser han sig upp, lämnar mig vid bordet, och går för att tala med sin bror. Jag lutar mig tillbaka mot ryggstödet och kan inte hjälpa att jag ler lite.

༄

Nu har ni fått träffa Elliot också! Vad tror ni det är han behöver hjälp med?

Vill inte va den som säger sorry för seg uppdatering men alltså... sorry för seg uppdatering, haha. <3 Det har varit lite kaos, minst sagt. Men hey nu är det ju karantän så då har jag ju helt plötsligt en massa tid att skriva och redigera! Om man ska se det från den ljusa sidan? Hur har ni det i era karantäner? Eller läser ni det här senare, när coronakaoset är över? Please do tell, och snälla säg att allt kommer bli bra