Ökenråttor

Källartrappen - mat och dryck

Jag stirrar upp mot skylten ovanför dörren. Det är stora, guldiga bokstäver på en svart bakgrund. 'Källartrappen', står det. Entrén avslöjar inte mycket. Det är en anonym trädörr i en gränd som ser ut som de flesta andra gränder i det område vi kommit in i nu. Lite större och lite renare gator än de vi först landade i. Det växer slingriga växter på väggen, och de försvinner in i de små gluggarna till fönster.

"Källartrappen- mat och dryck", läser Gabbi. Ljuset från fönstren faller på hennes ansikte, och jag kan nästan se hur det vattnas i munnen på henne bara av att uttala ordet mat.

Jag drar ett djupt andetag och kan ana svaga dofter av det som kanske finns innanför dörren. Det räcker för att jag ska bestämma mig. De andra är redan på väg mot ingången. Så fort dörren öppnas spiller ljuden inifrån ut på gatan. Det är ett varmt sorl som vi kliver in i. Höga, hesa skratt, mullrande röster och slammer från köket. En stund står vi bara i öppningen och ser oss omkring.

Det är så mycket folk här. Folk i baren, med glas i handen. Folk vid borden, med spelkort framför näsan. Folk som står lutade mot träpelarna som håller uppe taket. Folk som tystnar och vänder sig om mot nykomlingarna. Vi har bytt om, och vi är klädda som de, men de känns som om de ser rakt igenom oss. I ett ögonblick undrar jag om det inte vore bäst att vända sig om och springa, innan de pekar på oss och skriker att man ska ta fast tjuven. Sedan drar jag igen dörren, tränger mig förbi de andra som fortfarande står fastfrusna, och börjar gå mot det enda tomma bordet i rummet. De andra följer efter, och så småningom stiger ljudvolymen i rummet igen.

Jag kan fortfarande känna blickar i nacken när jag sätter mig ner på den rangliga stolen, men ignorerar det och tittar på mina vänner istället. De ser sig storögt omkring.

Jean Claude har knappt hunnit sätta sig ned innan han reser sig upp igen. "Vänta här, jag fixar mat."

Lacie hoppar också upp och följer efter honom när han rör sig mot baren. Jag ser hur de lutar sig fram och pratar med en av männen bakom bardisken. De gestikulerar och han nickar. Jag börjar bli nervös. Tänk om de säger något dumt som kan avslöja oss? Vi kanske borde ha skickat Robin istället. Jean Claude plockar fram påsen med de stulna pengarna och börjar räkna. När mannen tar emot dem och lägger dem i en låda vågar jag slappna av lite.

"Vad sade du till dem?" undrar Gabbi när de kommer tillbaka.

"Att vi var väldigt hungriga och törstiga, och att vi ville göra något åt saken. Han var samarbetsvillig."

Jag följer mannen bakom bardisken med blicken. Han vänder sig om och ser på oss innan han backar in i köket. De kan få kalla oss tjuvar, och de kan få jaga ut oss härifrån. Bara vi får mat först, och gärna något av det som de andra gästerna har i sina glas.