Ökenråttor

Hela gänget samlat

Robin är den första att dyka upp. Jag hör honom på långt håll. Hans steg är lätta att känna igen. De låter tramp, klick, tramp, klick när metallprotesen slår i marken vartannat steg. Dessutom hör jag rasslandet från hans säck med prylar. När han kommer in slänger han ner den på golvet och pustar.

"Mer än så hade jag inte kunnat få med mig", konstaterar han.

"Var hittade du allt det där?" Jag kikar ner i säcken. Det är mer än han någonsin tagit hem.

"Jag lyckades bryta mig in i en ny källare, den var full med grejer!" Han räknar upp på fingrarna. "Färgburkar, penslar, spikar, hammare och hyllor fulla med andra verktyg, och det fanns plåtbitar också. Fast de var för stora för att få ut genom dörren."

Jag sträcker ut fingret och rör vid ett sår i hans panna. "Vad har du gjort där."

Han viftar bort det. "Äh. Sten som ramlade från taket." När han ser min blick lägger han till: "Men i övrigt verkar stället rätt stabilt."

"Så jag behöver inte bygga några nya proteser åt dig?"

Han drar på munnen. "Jag lovar inget."

De andra hörs på avstånd, och snart dyker de också upp i verkstaden. De hjälps åt att bära de resterande flaskorna.

"Nämen, nämen", hälsar Jean Claude. "Då var vi hela gänget samlat."

De ser sig omkring. Det är länge sedan de var i verkstaden. Det är bara Robin och jag som hängt här på senaste tiden. Det är han som hållit mig sällskap medan jag legat på rygg under bilen eller med huvudet nere i motorhuven. Han har skickat mig de verktyg jag behöver och kommit med mat när jag själv glömt att äta. Reservdelarna som jag satt in har han hämtat åt mig från ruinerna.

Det blir tyst en stund. "Vad ville du visa?" undrar Lacie sedan. Hon sätter sig tveksamt på en av mina arbetsbänkar.

Jag sträcker ut handen efter en av flaskorna, och Jean Claude ger den till mig med ett förvirrat uttryck i ansiktet. Jag använder samma tratt igen och får ner innehållet i tanken. De andra ser tysta på. De utväxlar blickar medan jag sätter mig bakom ratten.

Den här gången startar bilen på första försöket.

Jean Claude hoppar högt. Gabbi håller för öronen. Robin snubblar bakåt, och Lacie höjer på ögonbrynen. Själv lämnar jag bilen i parkeringsläge, som jag läst att man ska göra, och kilver ur.

"Den funkar", säger jag.

De andra står stumma. Jean Claude pratar först. "Vad... Vad kan man göra med den då?"

"Man kan åka med den, eller hur Rae?" svarar Robin exalterat.

"Vadå åka?" undrar Lacie.

"Ja alltså... " Jag letar efter sätt att förklara. "Man kan sätta sig i den och sen rör den sig framåt dit man vill att den ska gå. Som de gjorde förr i tiden."

"Varför kan man inte bara gå dit man ska?" frågar Gabbi en stund. Hon drar i en av sina mörka flätor.

Det har jag inget riktigt bra svar på. Jag har mest fokuserat på att få bilen att fungera, men aldrig riktigt tänkt på vad man kan ha den till efteråt.

"Men förstår ni inte?" utbrister Robin. "Vi kan åka härifrån med den." Han vänder sig till mig. "Du sade ju att den går hundra gånger snabbare än vi kan gå, och att den kan åka hur långt som helst. Eller hur?"

Jag vill inte göra honom besviken, men är tvungen att berätta hur det ligger till. "Fast den behöver Etanolen för att fungera. Flaskorna, alltså. Och de kommer ju att ta slut förr eller senare."

Men Robins leende falnar inte, som jag väntar mig, utan blir ännu bredare. "Och jag vet var det finns fler", säger han.

Nu har de andra också vaknat till. Jean Claude går fram och snuddar vid ena framlyktan på bilen. "Skulle den här jäkeln kunna ta oss ut i öknen?" säger han och knäpper till den med fingret. Jag hindrar mig själv från att be honom att hålla fingrarna borta från den nya lacken. Det här börjar bli oroande. När jag bjöd hit dem för att berätta om mitt genombrott var inte planen att de skulle börja pilla på bilen och drömma om hur den skulle kunna ta oss härifrån.

"Ja!" svarar Robin. Jag har aldrig sett honom såhär uppe i varv. "Inser ni inte, att den kan ta oss ut i öknen, och om det finns andra ruiner, och andra byar, så hittar vi dem med den här." Han slänger ut armen i en gest mot bilen.

"Andra byar..." säger Gabbi drömmande.

"...och ruiner!" upprepar Robin.

"Åh fan", säger Jean Claude.

Lacie, som fram tills nu suttit tyst på bänken och bitit på naglarna, hoppar ner med ett vigt skutt.

"Så när åker vi?" frågar hon.

Nejnej. "Vi ska inte åka någonstans", säger jag, men ingen hör mig, för Jean Claude har hoppat in och satt sig i förarsätet. Han pillar på några knappar och gänget ser imponerat på hur vindrutetorkarna börjar röra på sig.

Jean Claude kliver ut ur bilen. Vindrutetorkarna torkar fortfarande frenetiskt den snustorra vindrutan. "Nä du slipper, RaeRae, men vi tänker åka."

"Det är min bil", protesterar jag.

"Inte längre." Han lutar sig mot bilen och ler sitt sneda leende. "Jag har stulit den." Jag vill klippa till honom.

"Kan vi inte åka, Rae?" ber Gabbi.

"Det är klart vi ska åka", säger Robin.

Lacie har gått ett varv runt bilen, och nu kikar hon in genom rutorna. "Det finns plats för fem därinne, och vi kan ha packningen på flaket därbak. Perfekt."

"Vilken packning?" undrar jag trött. Om vi nu måste ut i öknen ska vi inte göra någon längre tur, och vi ska definitivt inte vara borta så länge att vi behöver någon packning. 

༄

Yoho. Vad tycks, såhär långt? Nu har ni fått träffa alla i vårt lilla gäng. Tror ni de kommer iväg nångång, och hur mycket kommer de ha packat med sig då?