Ökenråttor

ETANOL

Det är en helt vanlig eftermiddag, och det betyder att vi hänger på kullen. Det är jag och Jean Claude och Lacie som är där. Gabbi hade lovat att laga middag och Robin var tvungen att passa en ko som just skulle till att föda, så de kunde inte komma. Vi andra leker gissningsleken, som i all sin enkelhet går till såhär:

Robin hämtar skrot från ruinerna och lägger det i en säck. Spelledaren plockar upp skrotet, bit för bit, och så går man varvet runt och gissar vad föremålet har använts till en gång i tiden. Man röstar om vilken förklaring man tycker är bäst, och flest röster vinner.

"Rae, din tur."

Ett silvrigt föremål flyger genom luften. Det fångar solen och blänker till innan det landar i min handflata med ett tillfredsställande 'smack'. Jag vrider och vänder lite på det. Föremålet har två handtag och ett runt hål med en kolv som passar i hålet. Jag rycker på axlarna och slänger det på högen i mitten.

"Nåt matlagningsredskap? Jag vet inte. Det ser ut som att det saknas nån del till den."

Jean Claude sitter bakåtlutad mot sin sten och rynkar pannan åt mig. "Vadå vet inte? Lite engagemang, tack. Matlagningsredskap är en väldigt vag gissning. Lacie, du vinner."

Lacie höjer nävarna i skyn.

Det är mycket roligare att spela om man är flera, men det är inte som om vi har nåt bättre för oss precis.

"Nu är det min tur att vara spelledare", bestämmer jag och vinkar åt mig säcken från Jean Claude. Han langar över den utan att resa på sig och jag sätter den i knät och kikar i den. Det mesta som var i den från början har vi redan gått igenom och det ligger på högen i mitten. Av det som återstår är det bara lite småskrot, och så några stora flaskor i botten. Det finns flera likadana. Jag plockar upp en av dem och vrider på den för att läsa etiketten.

ETANOL

Flaskans stora bokstäver skriker åt mig. Vad kan det vara? Jag vänder och vrider på den medan jag tänker. Etanol. Var har jag läst det förut? I någon av böckerna? På en skylt i ruinerna? Definitivt inte i skoltältet. Ordet låter så välbekant, och ändå kan jag inte för mitt liv komma ihåg innebörden av det. Det finns ingen annan text på flaskan, bara de stora bokstäverna, handskrivna med svart penna.

Etanol.

Så klickar det till någonstans i hjärnan och jag kommer på fötter. Kanske kunde det vara...

"Jag ska hem och kolla en grej..." mumlar jag.

De andra protesterar, men jag är redan på väg uppför branten. Över krönet, och sedan ner igen. Gruset rasslar och studsar ner över klipphällen medan jag halvt kasar, halvt springer ned mot floden. Solen är på väg ned och sticker mig i ögonen, men jag behöver båda händerna för att hålla balansen och kan inte skugga ansiktet. Jag håller flaskan hårt i handen.

Gabbis mamma står i floden med vatten upp till knäna och tvättar kläder. Jag försöker att inte stänka ner henne när jag racervadar över till andra sidan. Det har varit högt vatten länge nu och stenarna som brukar vara en bro ligger under ytan. Hon ropar något till mig, men jag låtsas inte höra. Jag har inte tid att stanna och prata om vattennivåerna.

Inne bland husen är jag tvungen att sakta ner farten lite för att ducka för tvättlinor och hoppa över omkullvälta hinkar som ligger i vägen. Dörren till vårt plåtskjul står öppen. Varken mamma eller pappa är hemma, men Alain ligger på sin vanliga plats i sin bädd.

"Hej!" andas jag, och försvinner vidare in bakom skynket till min bädd. Jag är inte van vid att springa särskilt långt eller snabbt, men det är inte bara därför som hjärtat slår så snabbt bakom revbenen. Den borde finnas här någonstans. Jag drar ut lådan som stod under sängen och börjar vräka ur innehållet. Boken ligger i botten. Den stora boken om bilar, av Tom Craft. Den är mosad i kanterna och sidorna är vågformade efter att ha blivit blöta så många gånger, men det är fortfarande en av de mest välbevarade böcker jag äger. Jag har gett bort de flesta andra till Gabbi, till pappas förargelse, men den här har jag bläddrat i många gånger.

Jag öppnar den och bläddrar febrilt mellan sidorna. Etanol, var är du? Ingenstans, verkar det som, men jag scannar orden så noggrant jag kan. Precis som jag är redo att ge upp och slänga boken i väggen ser jag det. Jag är tvungen att läsa det om och om igen några gånger innan jag är säker på att jag läst rätt. Etanol i en vanlig bensinmotor.

Alain ropar efter mig när jag rusar förbi honom igen. Det stinger till i samvetet när jag lämnar honom. Det gör det alltid. Jag ska berätta för honom ikväll, men då måste jag testa att det verkligen fungerar först. Tänk om det verkligen fungerar?

Vägen till verkstaden är inte lång, men smal och full med folk som är på väg hem från åkern eller skolan eller var de nu än befunnit sig under dagen. Jag utnyttjar min spinkighet till att åla mig fram tills jag kommer ut till tommare gator.

Bakom plastskynket som agerar dörr till min verkstad står min skatt. Bilen. Där har den stått ett bra tag, svart, blankpolerad och värdelös. Åtminstone har den varit värdelös fram tills idag, men kanske ska det bli ändring på det nu. Jag hejdar mig i några sekunder och hämtar andan innan jag går runt till andra sidan av bilen och öppnar den lilla luckan. Bakom den gapar ett svart hål.

Jag behöver en tratt.

Jag rotar igenom de tusentals prylarna jag har liggandes i byrån i hörnet och får fatt på en. Lite sprucken, men den får duga. Jag skruvar av korken på plastflaskan och häller ned innehållet i tratten medan jag försöker hålla händerna stilla så att jag inte ska spilla. Det rinner vidare ner i det svarta hålet med ett kluckande ljud.

Nyckeln sitter redan i låset och jag sätter mig bakom ratten. Jag håller andan medan jag vrider om den. Motorn hostar och hackar. Den låter som en drake som väcks ur sin djupa slummer och jag hoppar till i sätet.

Sedan blir den tyst. Nästan tystare än innan.

Frustrerad vrider jag om nyckeln igen. Samma sak händer en gång till. Jag försöker igen, men håller kvar nyckeln så långt omvriden jag bara kan, som om jag skulle kunna tvinga den att hålla sig vaken. Den hostar på och de illaluktande avgaserna letar sig in genom den öppna bildörren. Efter en lång stund släpper jag nyckeln.

Motorn spinner vidare.

Jag vågar knappt tro det, men den spinner faktiskt vidare, och ett glädjetjut sprider sig inom mig. Jag släpper det aldrig förbi läpparna, men jag sitter där i sätet och jublar inombords. Om jag hade vetat vad min upptäckt skulle leda till hade jag kanske inte jublat lika högt.