Ökenråttor

Klumpen och monstret

Om jag var exalterad över att få gå hem till Elliot igen, så dör den spänningen ganska snabbt när jag kliver innanför dörren och får se en lapp på golvet.

"Upptagen på universitetet hela dagen. Kommer hem sent. Ledsen för det. Har lagt fram böcker och lite skisspapper, om du vill ha. Känn inte att du behöver vänta kvar tills jag kommer tillbaka."

Jag väntar kvar ändå, tills solen börjar gå ned. Då klättrar jag upp på vinden för att se solnedgången över havet. När han fortfarande inte kommit tillbaka när det är mörkt och klockan nere på hyllan visar nio, ger jag upp och går tillbaka innan Nicholas hinner bli arg för att han måste vänta uppe.

Så fortsätter det, i flera dagar, utan att jag ser skymten av Elliot. I början blir jag besviken, sedan blir jag uttråkad, sedan blir jag arg. När jag går in i lägenheten och får se en lapp på golvet för åttonde morgonen i rad får det vara nog. I sju dagar har jag legat på mage och kämpat med bokstäverna i texterna han har lagt fram, och det har inte gett mig något annat än träningsvärk i armarna efter att ha hållit de tunga böckerna upprätta. Det är dags att göra något. Om jag bara hade haft själva vapnet hade jag kunnat plocka isär det...

Det måste ju vara någonstans. Han kan väl inte ha det med sig till skolan, eller?

Jag börjar rota runt i lådor och skåp, och hittar en massa spännande prylar, men inget vapen. Ju mer jag letar i vardagsrummet, desto mer sneglar jag på dörren som måste vara in till hans sovrum. Den som alltid står stängd.

När jag har letat igenom varenda skrymsle och vrå utan att hitta något, bestämmer jag mig för att försöka där inne också. Antingen så hittar jag det, eller så gör jag inte det, och då behöver han inte veta något. Det finns egentligen inget negativt som kan hända, tänker jag och trycker ner handtaget.

Det finns det.

Jag ser det inte först, för jag tittar på andra saker i rummet. På den obäddade sängen och på kläderna som hänger över stolen, kammen på nattduksbordet och allt det grönskande utanför fönstret. Solljuset som silas genom trädet och faller in på fönsterbrädan. Allt är lugnt tills jag ser monstret.

Det hade kamouflerat sig i de vita lakanen, men nu reser det på sig, skjuter rygg och fräser med svansen i vädret. Sedan skjuter det som en pil över golvet, förbi mina fötter och vidare ut i vardagsrummet. Jag är för chockad för att hinna reagera, och nu är jag fast i lägenheten med en... ett... ja ett vadå? Det liknar inget av de djuren vi har hemma i byn, i alla fall, det är något som är säkert. Är Elliot medveten om att han har det boende hos sig, eller är det ohyra?

Lite nyfiken är jag ändå, så när den största chocken har släppt smyger jag efter in i vardagsrummet. Tänk om det är aggressivt? Jag har nerverna på helspänn när jag går runt och letar. Vart tog det vägen? Det hörs ett väsande ljud till höger om mig, och när jag vrider på huvudet sitter det uppfluget på en hylla och stirrar på mig. Ögonen är så ljust blåa att de nästan är vita, och pupillerna är formade på ett sätt som skapar en känsla av obehag i mig. Hur kom det ens upp på hyllan? Det är ju högt upp dit. Det väser åt mig igen, och jag bestämmer mig för att inte försöka fånga in det i sovrummet igen. Jag får sätta mig själv i säkerhet i första hand. Långsamt backar jag mot sovrumsdörren, utan att bryta ögonkontakten. Först när jag stängt igen dörren mellan oss vågar jag slappna av.

När pulsen har lagt sig lite vågar jag mig fram till fönstret. Jag måste luta mig över sängen för att kunna se ut, och det mesta skyms av trädets grenar, men bakom det skymtar fler växter än jag någonsin sett på samma plats under hela mitt liv. Marken är täckt av gräs där nere. Jag undrar hur det känns att gå barfota på. Det ser mjukt ut. Jag sjunker ner på fotändan av sängen, lutar armbågarna mot fönsterblecket och sitter så ett tag. Ibland ser jag någon röra sig nere under grenarna, men för det mesta är det stilla.

Det tar ett tag innan jag minns anledningen till att jag gick in i rummet från början. Vapnet. Kan han ha stuvat undan det här någonstans? Det står en byrå vid ena väggen. Det vore nästan för enkelt om den skulle ligga i den. Jag drar förstrött ut översta lådan, och minsann, där ligger det. Han ville väl inte att jag skulle pilla på det, men...

Vi kommer inte komma någonvart om vi inte vågar chansa. Han är uppenbarligen för feg för det, och han har faktiskt bett om min hjälp, så då får väl jag se till att det blir gjort, då.

Jag sätter mig ner på golvet med vapnet i båda händerna och funderar en stund. Det behövs verktyg, om det här ska fungera. Jag vet var han har dem, men för att komma dit behöver jag ta mig förbi monstret igen. Det kan inte hjälpas. Jag tar ett djupt andetag och går ut i vardagsrummet igen. Vita faran har förflyttat sig till köksbänken, och har övergått till att totalt ignorera min existens. Bättre än att bli ihjälstirrad i alla fall.

På lätta tår smyger jag fram till arbetsbänken och lägger ner vapnet. Jag vågar mig till och med till skrivbordet för att hämta skisspapperna som Elliot lagt fram som jag inte ens rört fram tills idag. Sedan sätter jag igång och arbetar. Jag börjar med att rita av vapnet som det ser ut nu. Det ser ut som en tillplattad och hopknycklad klump i verkligheten, och det ser ut som en tillplattad och hopknycklad klump på pappret med, men det är ändå bra att ha det dokumenterat. Jag kommer nog inte att kunna sätta tillbaka delarna som de var, när jag väl är klar med min isärplockning.

När klumpen är förevigad på pappret går jag loss med verktygen. Jag håller hela tiden ett öga på monstret, men det sitter stilla som en staty på bänken till och med när jag bankar som hårdast med hammaren. Det tar ett par timmar av sågande, bändande och skruvande innan pistolen är helt isärplockad. Då ställer jag ifrån mig verktygen och går tillbaka in i sovrummet istället. Jag tar med mig pappren, alla delarna och en lampa, för det har börjat bli mörkt. När jag inte behöver hålla lika mycket koll på vad det nu var som satt på köksbänken, kan jag titta närmare på vad jag har fått fram. Jag lägger upp dem på en prydlig rad, lägger mig på mage framför, och studerar dem en och en.

Fjädrar, stift och pinnformade delar i metall. En avlång, spolformad liten del fångar min uppmärksamhet först. Jag tar upp den och håller den mellan tumme och pekfinger. Jag kan spegla mig i den, fast mitt ansikte ser helt förvrängt ut. Sedan sneglar jag på den avsågade pipan, och tar upp den också. Den är repad och mosig, och ännu mer så sedan jag misshandlade den, men när jag håller upp den lilla blanka biten bredvid den, ser de ut att passa ihop. Pipans mynning är lika bred som den lilla... vad det nu kan vara...

Kulan, kanske? Det stod något om kulor i någon av böckerna, minns jag, men den här är ju inte rund och kulformad, den är avlång. Avlång och spetsig i ena änden, platt i andra. Ändå... känns det som om det är meningen att kulan ska vara i pipan. Jag lägger dit den som om den hade passat in, och när den pusselbiten väl fallit på plats går det lättare att arrangera de andra bitarna.

Till slut tror jag mig ha en bild av hur det är meningen att delarna ska sitta ihop, men det är en sak som inte stämmer. Om kulan ska skjutas iväg med en hög hastighet, är den lilla piggens som ska putta iväg den inte ens i närheten av så stark som den måste vara. Så såvida inte det finns något i kulan som gör att den kan accelerera ändå, så har jag lagt något fel. Såvida inte...

Med ens får jag en idé och far upp. Det här måste undersökas.