Ökenråttor

Ruiner

Den gamla staden tornar upp sig framför oss och skymmer solen. Jag har sett dem på gamla fotografier, läst om dem i böcker och hört Gabbi berätta om dem, men ändå är jag inte beredd på dess storlek. Husen är enorma och sätter allt annat i perspektiv. Med ens känns bilen som en liten leksak, vårt skjul därhemma som en liten koja, och jag själv känner mig lika liten som flugorna som vi jagar bort från maten.

"Oj", säger Gabbi tyst.

Oj.

Vi har följt floden, och den tog oss ända hit, men nu tar det stopp. Floden rinner igenom staden, genom en spricka som delar marken i två delar.

"Vad gör vi nu?" frågar jag Robin.

Han har ett fundersamt uttryck i ansiktet. "Jag ska ut och kolla hur det ser ut", säger han och lirkar på protesen på knät. Sedan öppnar han bildörren och kliver ut. Vi ser efter honom när han går fram till ett hus, får upp ett rep från sin ryggsäck och slänger det över taket. Sandstormarna har blåst upp damm, sand och annat skrot så att det bildas en driva vid ena väggen. Det är den han tar sats ifrån, men det ser ändå högt ut. Jag ser ner i knät när han börjar klättra.

Till slut står han på taket och ser sig omkring. Jag öppnar rutan och lutar mig ut. "Vad ser du för nåt?" ropar jag.

Han gestikulerar och pekar ner bakom husen, men jag hör inte vad han svarar. Inte förrän han klättrat ner igen och linkat tillbaka till bilen får han fram sitt budskap.

"Vi måste ta oss igenom om vi ska ta oss förbi", säger han andfått.

"Ska vi ta oss igenom det där?" kraxar Jean Claude, som suttit tyst ovanligt länge.

Robin pekar åt vänster. "Den sträcker sig ganska långt åt det där hållet, och om vi ska följa floden är det slöseri med bränsle att ta en så stor omväg." Sedan pekar han åt andra hållet, mot sprickan där floden rinner. "Där kan vi inte ta oss över, av uppenbara anledningar, så nu kan vi välja att köra framåt eller bakåt."

Det blir tyst i bilen.

Robin fortsätter. "Jag tycker vi kör framåt."

"Jag med", säger Lacie snabbt. Robin håller upp en hand bakåt och de high-fivear.

Jag, Jean Claude och Gabbi sitter fortfarande tysta. En gång tidigare har jag varit i ruinerna, och sedan aldrig mer. Jag följde med Robin en gång, utan mina föräldrars tillstånd. Jag får göra det mesta jag vill för dem, men ruinerna är något av de få saker som står på förbjudet-listan. Ändå följde jag med Robin en gång, av ren nyfikenhet. En gång räckte för att jag skulle ha fått se tillräckligt. Jag var ganska liten den gången, och hade mardrömmar i flera veckor efteråt. Det var i de enda ruinerna vi kände till på den tiden. De här monstruösa skalen till byggnader är i en helt annan skala.

Jag vrider om nyckeln och bilen kommer till liv igen. "Jag med." Har vi kommit såhär långt kan vi inte återvända. Det, om något, vore slöseri på etanol.

"Håll mig i handen, någon", muttrar Jean Claude, och Gabbi sticker in sin hand i hans. Så börjar vi långsamt köra in mot stadens kärna.

Det går bra till en början. De enstaka hinder vi finner i vår väg kan vi antingen köra över eller ta oss runt utan större problem. Husen vi kör emellan blir allt högre ju längre in i staden vi kommer, och snart tycker jag att de kan kategoriseras som höghus. Inte skyskrapor, de ligger längre fram, men höghus. Jag är glad att jag kan hålla blicken på vägen. De andra har inget annat val än att se ut igenom fönstren. Jag sneglar på dem. Robin och Lacie på högersidan ser fascinerade ut, men Gabbi och Jean Claude håller fortfarande varandra krampaktigt i handen. 

Även om jag har blicken riktad mot vägen så kan jag inte undvika att se det som finns i mina ögonvrår. Tomma, gapande fönster med ett mörker innanför som ser svartare ut än vad som är rimligt med tanke på att det är mitt på dagen. Splittrade rutor, spruckna husfasader, trasiga skyltar som jag inte hinner läsa. Allt är halvt begravt i ökensand. Någonstans under bilens hjul måste det en gång ha funnits en väg, men den är täckt av lager efter lager av dammet som vinden svept med sig in i staden. Med tanke på hur långt byggnaderna ser ut att vara begravda gissar jag på att det är minst ett par meter.

"Det ska finnas en huvudgata som går igenom hela staden."

Jag hoppar till av Robins röst. Den är så plötslig i tystnaden. Det här känns som en plats man borde vara tyst på, som en plats där allt annat än en viskning kan avslöja en. Som om vi inte vore ensamma.

Robin, däremot, verkar obekymrad. "Sväng höger här", fortsätter han, och jag lyder. Han fortsätter ge vägbeskrivningar, vi snirklar oss igenom stadens gator i ett försök att ta oss till den stora vägen. Vid varje hörn vi rundar förväntar jag mig att se något. Något... Jag vet inte vad jag är rädd för, egentligen, men jag sitter på helspänn i sätet och greppar stadigt om ratten.

Jean Claude drar efter andan och får oss att vända oss om. "Det var någon i fönstret", säger han och pekar upp mot ett av höghusen precis intill. Jag vill inte stanna, och har inte heller särskilt stor lust att se efter, men de andra gör det åt mig. De verkar inte särskilt övertygade. "Det var någon där, jag lovar!"

"Oooh", hoar Lacie. "Ett spöke." Hon formar händerna till klor och vrider ansiktet i en ful grimas. "Akta dig."

"Sluta!" kvider Jean Claude.

Jag är distraherad av deras fajt i baksätet och ser inte hindret förrän Robin säger åt mig. "Bromsa, Rae."

Ett nedfallet trafikljus blockerar vägen. Husväggarna gör det för trångt för att ta sig runt det, och vi kan definitivt inte köra över det. Robin kommer fram till samma sak. "Vi måste flytta på det."

"Pax inte", börjar Jean Claude, och Gabbi och Lacie är snabba att hänga på.

"Jag gör det", muttrar jag och öppnar bildörren. Ju snabbare vi kan ta oss ut härifrån desto bättre. Jag slänger ett ögonkast uppåt, mot de svarta hålen i fasaderna. De är tomma. Ändå tar det emot att vända ryggen mot dem. Känslan av att vara iakttagen sticker som nålar i nacken. Det strandade trafikljuset är tyngre än jag väntade mig. Kanske hade det varit smartare att låta Robin gå ut. Han är både större och starkare än mig. Men nu är det lika bra att få det överstökat. 

Jag griper tag om den rostiga metallen, sätter hälarna i marken och börjar släpa den åt sidan, in mot det område som det måste finnas en trottoar under. Det är inte lätt, och det blir inte lättare av att trafikljuset också är halvt nersjunket i sanden och måste dras upp innan det kan flyttas på, men till slut ligger det åt sidan. Jag rätar på mig och borstar av händerna, plockar ut en metallflisa som fastnat i handflatan och ska sedan börja gå tillbaka till bilen igen när jag hejdar mig. Bredvid mig är det fotspår. I en riktning som jag inte gått i. I en helt annan storlek än mina spår. Barfota och färska. Långsamt lyfter jag blicken och följer dem. Någon har gått längsmed huset.

Jag stannar inte för att undersöka dem närmare, utan skyndar tillbaka till bilen så fort jag kan. Jag har inte längre någon lust att kika uppåt, mot fönstren. Spöken skrämmer mig inte, för de finns inte, men spöken gör inte fotspår, det gör bara människor. 

༄

Var tvungen att gå tillbaka och tweaka lite i ett tidigare kapitel för att jag sade emot mig själv om det i det här kapitlet, men det var en rätt liten grej så ni kommer aldrig få veta vad det var muahaha. Eller om ni listar ut vad det var kommer jag bli sjukt imponerad iaf. Hoppas ni har det fint i höstmörkret!