Ökenråttor

Gyttja, slem och ett djupt hål

Jag borde ha listat ut att jag skulle gå vilse. Det är svårare att hitta vägen tillbaka om man inte har gått i den riktningen förut, och allting ser annorlunda ut när det är mörkt. Någonstans måste jag ha tagit fel gata, för de här kvarteren har jag aldrig varit i tidigare. Det är färre lyktor i fönstren nu, och färre folk på gatorna. Det folk som syns till verkar antingen ensammast i världen, eller står i grupp. Allas blickar är fientliga. Jag tvingas kliva över en man som ligger helt utslagen över gatan i en trång gränd. Halva hans ansikte är täckt i lera, och för ett skräckslaget ögonblick undrar jag om han är död. Sedan drar han ett djupt och rosslande andetag och sätter igång i en hostattack som får de tunna husväggarna att skallra. Jag hoppar till och fortsätter nedåt gatan, ökar på stegen för att lägga avstånd mellan oss. 

Ju längre in jag kommer, desto trängre blir det, och desto lerigare blir marken. Husen växer sig högre och ser allt rangligare ut. På ett ställe har en vägg halvt lossnat och vinklats ut. Familjen som bor därinne verkar inte bry sig. De äter sin middag som vanligt vid ett lågt bord, men stirrar på mig när jag går förbi. De ser arga ut, som om det vore mitt fel att det enda som ligger på deras tallrikar är någon slags slemmig och grågrön röra.

Jag måste ut härifrån och tillbaka till Nichos och Alice kvarter. Egentligen borde jag väl vända mig om och gå tillbaka samma väg som jag kom, men jag vill inte gå förbi den hostande mannen igen, och jag vill inte gå förbi grupperna av människor som jag passerade på vägen hit, de som såg så fientliga ut. Det vore som att erkänna att jag gått fel, att jag inte passar in här, och då kanske de får för sig något. Så jag bestämmer mig för att svänga vänster, gå vänster en bit, och sedan svänga vänster igen. Det borde funka. Jag rundar ett hörn och traskar vidare. Den gatan är tom, och jag slappnar av lite.

Luften är unken. Soplukten har jag vant mig vid efter bara ett dygn i staden, men här bär vinden också med sig något annat. Något fuktigt och salt som nästan ger mig kväljningar.

Något slemmigt träffar mig i nacken. Jag piper till och vänder mig om för att se var det kom ifrån, och känner med handen för att ta bort det. Det hörs barnfniss från ett fönster som sedan smälls igen. Jag suckar, men mest lättat. Det slemmiga är grönt, trådigt och blött. Med en rysning gnuggar jag torrt med tröjärmen där det träffade, och sedan hivar jag tillbaka slemklumpen mot fönstret. Det träffar luckan med ett klafs, vilket orsakar mer fnitter innanför. Jag ska precis vända mig om och gå vidare när jag ser ett gäng komma gåendes mot mig. De ser målmedvetna ut. Med hjärtat i halsgropen vänder jag runt närmaste hörn, och sedan hörnet efter det, för att försöka skaka av mig dem.

De följer efter.

När jag ökar stegen gör de det också, och de följer med i varje sväng jag tar. Till slut börjar jag springa. Jag är ännu mer vilse, men det enda jag fokuserar är att komma bort från mina förföljare, så jag smiter in i den smalaste gränden jag kan hitta, i hopp om att kunna slinka igenom någonstans där de inte kan ta sig förbi. I änden av gränden finns det en liten glipa i ett staket. Jag vänder sidan till och pressar mig fram mellan plankorna. De har inte hunnit runda hörnet ännu, men jag hör deras steg närma sig och tar i extra för att ta mig igenom den sista biten. Sedan är jag fri och börjar springa uppför nästa gata. Jag blickar bakom mig för att försäkra mig om att jag lyckats skaka av mig dem, så jag ser inte var jag sätter fötterna. Marken under mig ger vika med ett knakande ljud. I nästa sekund landar jag hårt med ansiktet in i en vägg av jord och grenar, innan jag studsar tillbaka och ramlar på rumpan.

Jag har ändå tur med hur jag landar med tanke på att hålet är ganska djupt, men det tänker jag inte på då. Jag tänker mest på hur jag sitter med gyttja upp till midjan. Jag ser himlen långt däruppe, men här nere är det mörkt som i graven. När jag slår ut med handen och trevar över väggarna på hålet är de släta och hala. Omöjliga att klättra på. 

Med mig i fallet hade jag en massa grenar. Med sjunkande hjärta inser jag att de måste legat täckta av lera på gatan, de var de som knakade när jag föll. Jag drog en kallsup med lervatten när jag landade, men gör mitt bästa för att kväva mina hostningar när jag till slut kommer till insikten att jag har gått i en fälla.