Ökenråttor

I raden av potatissäckar

Mat, konstaterar jag, är det bästa som har hänt människan. Efter att ha ätit tills vi mår illa sitter vi nu och lutar oss tillbaka mot ryggstöden. De andra gästerna har vänt blickarna tillbaka mot sina egna glas, spelkort eller mot någon av de få kvinnorna i rummet. Alla utom en. Han står bakom bardisken och låtsas torka glas, men jag ser hur han sneglar på oss, så jag sneglar tillbaka. Det är han som bestämmer här. Han gör inget särskilt, mer än att torka glas och snegla på oss, så jag vet inte hur jag vet, men jag vet. Han ser både tjock och stark ut, och han ett stort rödbrunt skägg.

När han inte sneglar på oss så skämtar han med de andra gästerna som sitter i baren. Han skrattar ofta, och han skrattar högt, så att hans mage hoppar. Ibland försvinner han in i dörren bakom baren, den som går till köket.

Jean Claude har lyckats låna en kortlek, och nu sitter han och Lacie och försöker spela. De har hittat på ett eget spel, men bråkar om reglerna. Den beska, gyllene drycken i muggarna har nått upp till huvudet och ända ut till örsnibbarna på dem och färgat dem röda.

Jag gillar inte att bli yr, så jag ställde ner mitt glas för länge sedan, men jag är törstig. Gabbi och Robin sitter och pratar på sin ände. Det är för högljutt för att jag ska höra dem. Jag reser mig upp och går till baren.

"Hej."

Mannen med skägget ser upp från sitt putsande. Han ställer ner glaset och sätter händerna på disken. "Hej", säger han. "Vad önskas?"

"Vatten."

Hans bruna ögon blinkar mot mig några gånger. Han suger på sin överläpp och ser ut att fundera en stund. Jag blir nervös, men innan jag hinner gå därifrån plockar han upp glaset igen och går fram till en tunna. Jag ser på medan det fylls upp, och sedan ställer han ner det med ett klirr på baren framför mig.

"Varsågod."

"Tack."

Väl tillbaka vid bordet vågar jag slappna av lite. Ingen har kastat ut oss än. Vi har fått mat, och vi har fått vatten. Det enda vi behöver är någonstans att sova.

"Hur länge ska vi stanna?" frågar jag de andra.

De lutar sig över bordet för att kunna prata så lågt att ingen annan hör.

"Länge", viskar Jean Claude högt. "De har god mat här. Jag vill äta den där bruna grejen igen."

"Jaaa... Och de har bra saft!" Lacie skålar med Robin.

"Vi vill ju hinna utforska lite", säger han lågt. "Vem vet, de kanske kan hjälpa oss tillbaka, sedan."

"Men hur länge?" Jag har inget emot att stanna, men beroende på hur länge måste vi ordna någonstans att sova.

"Jag vet inte... kanske några veckor?" föreslår han.

"Några veckor?" utbrister Gabbi, som suttit tyst. "De kommer att bli så oroliga därhemma."

"Ääeh." Jean Claude viftar med handen och spiller nästan ut Lacies glas. "De överlever. Inte Porter kanske, han kommer dö av saknad när vi inte är i tältet, men de andra klarar sig."

"Nej, jag vill åka hem." Gabbi ser bestämd ut.

Det blir tyst runt bordet ett tag. Vi ser på varandra. "Men en liten stund-"

"Nej. Jag ville åka hem redan efter att vi kom till ruinerna. Jag har bara åkt med såhär långt för att ni ville det, men nu vill jag hem."

Lacie reser sig upp. "Kom", säger hon och tar tag i Gabbis hand. "Får jag säga en sak."