Historien om ett vanligt jävla tonårsliv.
Emmas tid på högstadiet har gått ut på en sak: överlevnad.
Hittills har hon klarat sig rätt bra, skyddad i skuggan av sina närmsta vänner och av sin obefintlighet. Men allt som krävs för att rucka på det ä...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Golvet i mitt rum hemma hos pappa är begravt under kläder. I säkert en halvtimme har jag rotat igenom min garderob, provat och provat om, allt för att hitta den perfekta outfiten till kvällens fest hos Nicko.
Japp, jag gick till slut med på att gå på Nickos fest efter att Tina bönat och bett om det i nästan två veckor. Lyckligtvis kommer Ben vara där, så allt för hemsk kan det ju inte bli. Eller hur?
Efter att ha provat fem olika klänningar står jag nu framför spegeln och funderar över om min ljusrosa klänning med slits duger. Den är kort, kanske lite för kort för att inte ge Ben vissa uppenbara signaler. Men å andra sidan kanske det just är den sortens signaler jag vill ge honom. Jag menar, så länge alla andra killar håller blickarna i schakt skadar det väl inte att ha på sig en lite för tajt klänning för att fånga min pojkväns uppmärksamhet?
Jag vet att mina tankar är löjliga, men jag är även en tonårstjej som desperat söker efter bekräftelse från killen hon blint förälskat sig i. Woops ...
När jag efter många om och men bestämt mig för att ta den rosa klänningen, sätter jag mig på golvet framför spegeln och förbereder mig mentalt för smink och hår. Det är en lång och olidlig process, som i mitt fall oftast slutar i mentala sammanbrott och ilska. Just denna gång lär det dock bli mer ilska än vanligt då jag bestämt mig för att platta det fågelbo jag har till hår.
Varför utsätter jag mig för detta kanske man undrar? Jo, därför att Ben aldrig sett mig i platt hår och som tidigare nämnt är jag döende efter hans uppmärksamhet.
Det kanske inte är så feministisk-ikon-gjort av mig, men man måste väl kunna få göra ett undantag för en kväll ...
Med sminket klart och halvvägs in i mitt plattande hörs plötsligt en knackning på min sovrumsdörr.
"Kom in!", ropar jag och in genom glipan mellan dörren och dörrkarmen sticker min pappas skalliga huvud fram.
"Hej hjärtat," säger han med sitt vanliga pappa-leende. "Jag tänkte bara fråga om du vill ha skjuts till festen sen?"
"Det är lugnt, jag måste ändå möta upp Tina. Men tack ändå," svarar jag, samtidigt som jag försöker fokusera på att inte bränna bort min egen öronsnibb med plattången.
"Vi kan ta vägen förbi henne," säger pappa och vågar sig på att kliva in i mitt sovrum. "Det kommer bli kallt ikväll så jag kan hämta er också om ni vill det."
Jag funderar på saken. Att få skjuts dit låter inte så dumt ändå eftersom jag drar mig från att använda mina fötter om jag kan. Däremot kommer jag inte kunna lova min pappa att jag behöver bli hämtad eftersom jag redan planerat att sova hos Ben. Visserligen vet inte Ben om detta ännu, men ja ...
