Spruckna läppar och mellanmjölk

SKITGUBBE

Det är tisdag kväll och utanför fönstret öser det ner regn, vilket gör det till en perfekt kväll att spendera inomhus med Ben.

Mamma och Fredrik är bortresta hela veckan för att fira sin förlovning. Hon svarade helhjärtat ja när Fredrik friade, vilket inte förvånar mig över huvud taget. På sätt och vis tror jag att min mamma gått runt och drömt om den dagen enda sedan hennes skilsmässa från pappa.

Med de två borta och tvillingarna hos sin mamma har jag huset för mig själv, vilket jag inte klagar på. Det är ett skönt avbrott från mammas och Fredriks gulle-gull och det kaos tvillingarna för med sig. Dessutom innebär det att jag kan bjuda över Ben utan att behöva oroa mig för att han ska attackeras med frågor från min familj.

Vi har brett ut oss i vardagsrummet, han i soffan och jag i fåtöljen, och på soffbordet mellan oss pågår ett intensivt parti av det enda som kan komma att totalt förstöra våran relation. Nämligen skitgubbe.

Vi har redan blivit ovänner tre gånger, men vårat agg blir aldrig långvarigt eftersom vi båda har en konstant glimt i ögat.

På teven pågår en fotbollsmatch som Ben önskat att se på och den rullar i bakgrunden under vårat spelande. Jag kan inte låta bli att le när det märks i sättet han lägger fram sina kort på att han tycker domaren dömmer fel.

På många sätt kan inte livet bli så mycket bättre än så här, men trots det gnager det något i mig.

Några dagar har passerat sedan tjejkvällen hos Julia och jag går fortfarande runt och tänker på det som sades då — om det mina vänner så tydligt klargjort för mig att alla killar suktar efter. Eftersom de tankarna satts i rullning hjälper det inte heller att Ben verkar vara helt nonchalant gentemot ämnet. Han visar inte ett enda tecken på tankar om något sådant, vilket gör mig en aning irriterad då det hade varit så mycket enklare om han bara tog upp frågan så jag inte behöver göra mer än att svara.

Kanske stämmer Julias påstående — att Ben helt enkelt är rädd för min reaktion. Visserligen vet jag inte hur min reaktion skulle se ut, men jag vill ändå tro att jag skulle kunna ta mig ur även den kniviga situationen.

Då, mitt i vårat spelande och utan förvarning, slinker plötsligt orden ur mig och genast önskar jag att jag kunde fånga dem i luften och stoppa tillbaka dem i min alldeles för stora käft.

"Vill du att jag suger av dig?"

Blicken jag möts av är full av chock och stress, vilket även speglar sig i sätter Ben fryser till is på med korten i sina händer. Plötsligt är den så självsäkra Ben som tryckte upp mig mot väggen i provrummet borta och för mig är det en mycket roande tanke.

"Nu? Eller... va?", klämmer han till slut fram med en röst som genomsyras av nervositet. Om jag hade varit en självsäker tjej kanske jag bara hade skrattat åt Bens reaktion, men dessvärre smittar hans nerviga utstrålning av sig.

"Nej!", utbrister jag och sätter därefter mitt egna nervösa skratt i halsen. "Någon gång bara ..."

Bens blick flackar ängsligt mellan mig, spelkorten på bordet och matchen på teven, som att han söker efter något sätt att fly undan från frågan. Jag kan inte heller klandra honom eftersom jag i stunden önskar att jorden kunde sluka mig hel.

"Om du vill," svarar Ben till slut och hans försök att se obesvärad ut ser jag snabbt igenom när han nyfiket tillägger: "Varför frågar du?"

När rampljuset plötsligt riktas mot mig gömmer jag mig bakom korten i min hand och börjar bläddra bland dem på måfå i hopp om att se bekväm ut i vårat samtal. Inombords förfaller jag dock av skam och nervositet.

"Mina vänner påstår att alla killar går runt och tänker på det," svarar jag och vågar först inte möta Bens blick i tron om att han ska skratta åt min idioti, men när jag sedan sneglar upp mot honom och ser hur hans ansikte antar en röd nyans, är det ett självgott flin jag gömmer bakom korten.

"Så det stämmer alltså?", tillägger jag och i takt med att rodnaden klättrar upp över Bens öron tvingas jag kväva ett skratt.

"Jag går inte runt och tänker på det!", säger Ben bestämt när han lägger märke till mitt roade ansiktsuttryck.

"Varför är du då röd som en kräfta i ansiktet?", frågar jag retfullt och brister ut i skratt när Ben slungar iväg sina spelkort mot mig.

Medan korten flyger som höstlöv runtom mig börjar även Ben skratta och innan jag vet ordet av har han håvat upp mig ur min fåtölj. Mitt varande i hans trygga famn blir dock väldigt kort då Ben slänger ner mig i soffan där jag hamnar med en mjuk duns. När jag sedan ser hans busiga leende tror jag först att jag vet åt vilket håll hans tankebanor går, vilket är en riktning jag inte skulle ha något emot, men innan jag hinner dra ner honom över mig för att hitta de läppar som jag blivit så febrilt beroende av, hittar Bens fingrar in under min tröja. Hans beröring som vanligtvis är så njutbar får mig nu att skrika, skratta, sparka runtom mig och kippa efter luft i takt med att hans kittlande fingrar vandrar över min kropp.

"Vem är det nu som är röd som en kräfta!", skrattar Ben triumferande medan jag bönar och ber efter nåd.

"Jag tar tillbaka det!", tjuter jag och när Bens fingrar lämnar min kropp är det som att tid och rum stannar upp i väntan på att jag ska samla mig och fånga andan. När jag får tillbaka förmågan att tala tillägger jag genast: "Jag frågade bara en fråga och du tar nästan kol på mig."

Ben skrattar, det där underbara skrattet som får mig att förlåta allt, och om inte det vore nog slår han sig ner intill min utslagna kropp och drar mig intill sig på soffan.

"Nu överdriver du," säger Ben med ett retfullt leende innan han pressar sina läppar mot min hjässa. "Men jag hoppas du fick svar på din fråga."

"Om jag vill är ett dåligt svar," säger jag och försöker se en aning irriterad ut, men mitt kroppsspråk motbevisar mig snabbt när jag drar knäna intill mig och kryper närmare Ben. "Jag vill ju veta vad du vill."

När Bens blick möter min är den full av kärlek och hans värmande leende stöttar detta.

"Jag vill uppleva allt med dig Emma," svarar Ben och genast sätts mitt hjärta i brand.

När Ben sedan kysser mig försvinner alla tankar på vad han vill eller vad jag vill. Här och nu vet jag att vi inte vill något annat än att vara med varandra och kanske räcker det för tillfället. Visserligen vill jag uppleva allt med honom också, men kanske är det dags för mig att inse att jag inte springer mot någon klocka och att ögonblicket just här och nu är alldeles tillräckligt.