Historien om ett vanligt jävla tonårsliv.
Emmas tid på högstadiet har gått ut på en sak: överlevnad.
Hittills har hon klarat sig rätt bra, skyddad i skuggan av sina närmsta vänner och av sin obefintlighet. Men allt som krävs för att rucka på det ä...
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
Alla som säger att de gillar hösten är stora, feta lögnare. Ingen gillar kyla. Ingen gillar regn. Ingen gillar löv som fallit till backen och som nu ligger och ruttnar.
Hösten betyder dock höstlov, men förutom det betyder även hösten att halloweenfesten för mellanstadieeleverna ska arrangeras. Detta evenemang är något sorts värdelöst försök till att få högstadieelever att ta ansvar. Vad skolstyrelsen inte haft i åtanke är dock att högstadieelever inte vill ta något ansvar.
Jag hade dock önskat att det fanns någon som ville ta ansvar. Hade det funnits hade rektorn inte behövt lotta fram vilka som ska arrangera kalaset och då hade jag sluppit sitta där jag nu sitter — i ett tomt klassrum med fyra andra elever, på min fritid, lyssnandes på Rebecka Salomonsson som stolt paraderar med sina idéer.
"Vad sägs om att vi i stället för att servera godis, serverar små snittar?", säger Rebecka där hon står framför oss och hur sjukt det än är verkar det som att hon tycker om sin idé.
"Dom är barn Rebecka, inte några affärsmän på din pappas cocktailpartyn," svarar Julia, trött på den överambitiösa Rebecka, och för en gångs skull uppskattar jag att Julia Pettersson öppnar sin käft — bara för att se Rebecka koka över hennes ord.
"Kan vi inte bara göra som dom gjorde förra året?", flikar Micke från 9B in och distraherar de två tjejerna innan de hunnit hugga efter varandras halsar.
"Vart är ditt driv Micke?", säger Rebecka, som nu står lutad över Mickes bänk och tittar på honom med den galna sortens blick som endast Rebecka kan ha. "Vi måste sikta mot att detta ska bli den bästa halloweenfesten som någonsin planerats!"
"Kan inte du planera hela grejen då Rebecka? Så vi andra kan få gå hem någon gång.", säger jag och eftersom jag hittills suttit tyst under hela mötet får jag flera förvånade blickar.
För ett ögonblick är jag säker på att horn ska börja växa ur Rebeckas skalle när hon möter min blick, innan hon raskt vänder sig om så att hennes bruna hästsvans piskar genom luften.
"Jag har fått i uppgift att rapportera in eran närvaro, så om du inte vill ha frånvaro Emma, föreslår jag att du kniper igen!"
Jisses. Den tjejen behöver skaffa sig en hobby.
Om jag dör i detta klassrummet kommer jag söka upp personen som drog mitt namn under lottningen och hemsöka den.
Medan Rebecka går igenom hur gympasalen ska dekoreras plockar jag upp min mobil under bänken och tittar på klockan. En hel jävla halvtimme kvar av detta helvete.
Tillvaron blir dock lite mera hanterbar när jag ser att jag fått ett meddelande från Ben och genast börjar glädjen att bubbla inom mig.
"Vad gör du?", skriver han och när jag ser det röda hjärtat intill hans ord drar sig ett fånigt leende ut över mitt ansikte.
