Spruckna läppar och mellanmjölk

"OKEJ"

Väl hemma i min mammas lilla tvåvåningshus är det vilt som vanligt. Tvillingarna — min mammas pojkväns avkommor från sitt tidigare äktenskap — springer nästan över mig när jag kommer in genom ytterdörren, gissningsvis då de bråkar om något oviktigt såsom vems tur det är att använda surfplattan.

Min mamma — den äldre kopian av mig — står i köket och förbereder middag inför Fredriks hemkomst från jobbet och när jag ser det fint uppdukade matbordet kan jag inte låta bli att sakna den tid då det bara var hon och jag, ätandes makaroner och falukorv i soffan med fötterna uppslängda på tevebordet.

"Hej älskling!", utbrister mamma glatt när hon ser mig försöka smyga förbi obemärkt genom köket på väg till mitt rum. "Hur var första dagen som niondeklassare?"

"Bra," svarar jag, för vad annars ska man svara utan att behöva genomlida några livslektioner?

"Härligt! Det blir middag när Fredrik kommer hem," säger hon och när jag sneglar mot långpannan i ugnen kan jag bestämt säga att jag inte har någon jävla aning vad för odjur som kokas ihop där inne.

"Jag är inte direkt hungrig," säger jag då mammas försök till påhittighet för att imponera på sin pojkvän ärligt talat skrämmer mig.

"Du kan inte bara äta godis gumman." Med höjda ögonbryn nickar mamma mot min luvtröjas ficka och jag inser att hörnet på Malteserspåsen sticker ut. "Din kropp behöver näring och speciellt nu när du växer!"

Det blev visst en livsläxa ändå. Pust!

"Jag har inte växt på tre år," svarar jag matt och innan mamma hinner säga något som för in oss på ämnen såsom pubertet och att växa mentalt, flyr jag köket och smiter in på mitt rum.

Efter att ha slagit igen dörren bakom mig och stängt ute familjen faller jag utmattat ner på sängen. Där blir jag liggandes en stund med vetskapen om att jag skulle vara så mycket mer bekväm om jag tog av mig jeansen, men övertygelsen om att min kropp kommer rasera om jag rör så mycket som en muskel hindrar mig.

I alla fall tills min mobil plingar till och skärmen lyses upp av en notis från en person som jag inte sett där på väldigt lång tid: Ben.

Paniken skjuter igenom mig som om jag träffats av blixten och en rad olika känslor fyller min kropp. Genast rycker jag åt mig mobilen, öppnar Snapchat och blir vettskrämd av att se mig själv i kameran. Tussar av mitt hår har trillat ur knuten, min mascara har flagnat och av någon orättvis anledning har ytterligare en finne börjat ta form vid min mun. Herregud, skickar jag bild på mig själv nu kommer Ben hamna i koma.

Därför väljer jag att inte öppna Bens meddelande och hoppas på det bästa: att han tycker jag är en mystisk och lagomt upptagen tjej medan jag fixar mitt katastrofala utseende.

Med mobilen väntandes på sängen slår jag mig ner vid mitt rangliga sminkbord för att sminka över finnarna, fixa håret och be till högre makter att jag kan få mig själv att i alla fall se helt okej ut. Under denna process kan jag inte låta bli att tänka på vad han har skickat till mig och det ena scenariot blir mer hysteriskt än det andra.

När jag väl är klar kan jag konstatera att jag lyckats och att jag trots min inre stress faktiskt ser helt okej ut. När detta faktum nått mig lägger jag mig i sängen, plockar upp mobilen och, med skakande fingrar och rusande hjärta, trycker på notisen.

"Läget?"

Jag skriker inombords. Ben frågar mig hur läget är. Mig! Dessutom fylls min mobilskärm nu av en bild på honom och på sättet hans bara axlar syns och hans hår är vått behöver jag inte granska bilden särskilt noga för att bestämt säga att han precis kommit ut ur duschen.

Kroppen skriker inte... den håller på att explodera!

Rädd att ta för lång tid på mig att svara lägger jag mig tillrätta, drar upp luvtröjans krage över dubbelhakan, rättar till mitt hår och försöker se lagomt obrydd, lagomt sexig ut. Därefter tar jag ett antal olika bilder, väljer den bästa och skriver: "Det är bra, själv?"

När jag skickat bilden är min första impuls att ringa Tina och be om alla råd hon har för hur man konverserar med killar, men snabbt slår det mig att Tina är den sista personen i världen som borde få reda på att Ben snapar mig. Eftersom Tina inte är ett förslag och Sofie är helt okunnig om saken blir jag illa tvungen att klara mig själv och när ytterligare ett meddelande från Ben uppenbarar sig skriker kroppen igen.

"Nice, samma här. Vad gör du?"

Panikslaget tittar jag mig omkring i mitt enkla rum och försöker hitta en lögn bland mina saker. Skoldatorn blir min räddare och efter att ha ansträngt mig med att ta en ny bild svarar jag: "Tittar på serie. Vad gör du själv?"

Ben svarar snabbt och jag kan känna hur min puls håller på att nå en ohälsosam nivå.

"Kul! Jag chillar mest."

När jag inte längre vet vad jag ska svara på hans meddelande slår paniken till på riktigt. Mina fingrar formar många meddelanden som de sedan raderar och när allt för lång tid av ojande passerat agerar jag av rent stresspåslag och skriver ett värdelöst: "Okej. (:"

Därefter dör kontakten med Ben och knappast till någons förvåning. Frustrerat trycker jag ner ansiktet i kudden, skriker och förbannar mig själv för hur sinnessjukt dålig på att ragga jag är.

Inte ens Maltesers kan rädda detta, men det är värt ett försök.