Historien om ett vanligt jävla tonårsliv.
Emmas tid på högstadiet har gått ut på en sak: överlevnad.
Hittills har hon klarat sig rätt bra, skyddad i skuggan av sina närmsta vänner och av sin obefintlighet. Men allt som krävs för att rucka på det ä...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Ingen är gladare än mig när mars månad äntligen knackar på dörren. Ingen mer snö, ingen mer kyla och ett bevis på att sommaren är runt hörnet. Som niondeklassare innebär dock våren inte bara ljusare kvällar och blad på träden, utan även en slutsträcka genomsyrad av nationella prov och gymnasieval.
Men eftersom jag är expert på att blunda för sånt som jag tycker är jobbigt, väljer jag att låtsas att det är långt kvar tills dess.
Att det är måndag morgon kan jag dock inte ignorera eftersom jag verkar bli konstant påmind om det. Först regnet som öser ner när jag är på väg till skolan, därefter det faktum att jag har en olidlig mattelektion med Mikael framför mig. Pust, stånk och stön.
Lyckligtvis är Tina frisk igen, så jag slipper i alla fall lida ensam.
Dagens lektion gissar jag handlar om geometri med tanke på de olika former Mikael har ritat upp på tavlan, men jag är alldeles för ointresserad för att hänga med i något han säger.
Hade jag faktiskt velat lyssna på undervisningen hade det ändå inte gått eftersom mitt huvud är fullt med tankar på Ben och våran natt ihop.
Min mage pirrar så fort jag tänker på det. Det är knappast ett samlag som kommer skrivas in i historieböckerna, men för mig var det perfekt. Såpass perfekt att jag pinsamt nog inte kan låta bli att längta till nästa gång.
Tina gick i taket när jag dagen därpå ringde till henne och berättade och jag vet inte om jag någonsin har hört henne vara så exalterad över något. Hon ville veta allt, men jag har bestämt mig för att hålla tillbaka med detaljerna. Speciellt eftersom jag vet att Tinas mun kan gå i ett rappt tempo.
"Nicko ska ha fest snart," säger plötsligt Tina och jag väcks ur mina tankar.
"Kul," svarar jag. "Du ska dit antar jag?"
"Bara om du följer med," viskar Tina då Mikael har börjat cirkulera klassrummet för att skrämma sina elever till att arbeta.
"Jag har inte lust att festa," svarar jag eftersom mina tidigare erfarenheter av festlivet fortfarande hemsöker mig.
"Snälla Emma!", piper Tina med bedjande ögon. "Jag vill verkligen dit, men jag vill inte gå ensam."
"Så i stället ska jag vara ensam när du och Nicko står och dräglar över varandra?", säger jag, men blir genast tyst när Mikael plötsligt börjar hovra över våran bänk.
Det är ett under att jag ännu inte fått en trofé för min förmåga att låtsas räkna matte.
Mikael fortsätter lyckligtvis sin runda genom klassrummet snart nog, varpå mitt och Tinas prat genast fortgår.
