Historien om ett vanligt jävla tonårsliv.
Emmas tid på högstadiet har gått ut på en sak: överlevnad.
Hittills har hon klarat sig rätt bra, skyddad i skuggan av sina närmsta vänner och av sin obefintlighet. Men allt som krävs för att rucka på det ä...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Äntligen är sommaren här. Idag väntar något som jag vet att många har längtat efter under hela högstadietiden, nämligen niornas avslutningsfest. På sätt och vis kan det väl jämföras med studentbalen, men betydligt mindre glamoröst. Dessutom är det inte mycket till fest, utan snarare en rätt så långtråkig middag i gympasalen med ett lokalt coverband som skolan hyrt in i brist på en budget som tillåter något annat.
Trots bristen på alkohol och duglig underhållning är avslutningsfesten en milstolpe eftersom detta innebär att skolavslutningen är runt hörnet.
Jag vet inte vad jag ska tycka om det. På många sätt är jag lättad över att mina år i grundskolan är över, men jag kan inte låta bli att känna mig en gnutta moloken över det hela. Det är trots allt ett kapitel som möter sitt slut.
När pappa släpper av mig utanför skolan framåt kvällen är jag finare klädd än jag brukar vara på skolans område. Faktum är att jag enligt mig själv är finare än jag någonsin varit eftersom den inofficiella klädkoden för niornas avslutningsfest är formell. Därför har jag dagen till ära satt på mig det festligaste jag äger, nämligen en vadlång klänning som glittrar i lila. Jag har dessutom spenderat halva eftermiddagen åt att platta mitt hår, vilket kommer vara helt ogjort arbete om det ösande regnet kommer åt mig.
Det kunde verkligen inte ha valt en sämre dag att regna, men trots det är jag munter. Jag kan trots allt känna lukten av slutet på högstadiet och har en kväll med Ben och mina vänner framför mig. Visserligen har Ben redan meddelat mig att han kommer bli lite sen, men det är okej eftersom jag har fem tjejer vars sällskap jag frodas i. Dessutom har jag än så länge undvikt regnet eftersom pappa var vänlig nog att ge mig skjuts.
"Ha så kul!", ropar pappa genom den nedvevade rutan när jag stänger bildörren bakom mig och som svar får han ett hastigt leende. Jag har trots allt bråttom eftersom jag redan är en aning sen och Tina håller på att bombardera min mobil med ilskna meddelanden om vart jag håller hus.
För att inte förstöra både hår, smink och kläder kutar jag till skolentrén och vågar inte sakta ner förrän jag är under tak. Väl inne tar jag snabbaste vägen mot gympasalen och ber till högre makter att jag inte är såpass sen att jag kommer tvingas göra en pinsam entré.
Dessvärre verkar de flesta redan ha hittat in i gympasalen eftersom korridoren utanför är tom och jag endast möts av Tina där hon står i sin orangea klänning och med mobilen i handen.
"Kan du någonsin komma i tid?!", fräser Tina en aning irriterat när hon får syn på mig.
"Fint folk kommer sent," säger jag med andan i halsen, varpå Tina himlar med ögonen. I hennes mungipa döljer det sig dock ett leende.
"Du må vara fin," säger Tina och betraktar min klädsel, "men du är fortfarande en idiot."
"Detsamma," svarar jag och ger henne en retsam knuff i sidan.
