Spruckna läppar och mellanmjölk

HALLOWEENFESTEN

Jag bad Rebecka om att få ta hand om musiken — på så sätt hade jag kunnat gömma mig från alla barn hela kvällen. Lyssnade hon? Nej ... i stället placerade hon mig vid snacksbordet och dömde mig till en kväll av att servera jobbiga ungar med diverse olika allergier som jag inte ens visste fanns. Vem är ens allergisk mot geléråttor?

Jag kunde dock haft det värre. Jag blev i alla fall inte dömd till städjour som Julia. Förhoppningsvis är extrem diarré ett av symtomen på geléråtta-allergi.

Jag tror dock att jag har nått höjden av tristess och ilska. Kattöronen jag tvingats till att ha på mig glider ner, Rebecka inspekterar om jag arbetar varannan kvart och om det kommer fram en enda unge till och frågar om det är nötter i bålen kommer jag slå till den i huvudet med sleven.

Jag är irriterad, jag är trött och vad det än är för djävulsbål Rebecka blandat ihop kommer den snart förgifta mig med alla sockeraromer. Undrar hur stor chansen är att jag någonsin behöver göra detta igen om jag "råkar" spotta i skålen när Rebecka ser?

Trots att musiken dundrar genom gympasalen hör jag plötsligt en välkänd röst skära igenom den.

"Fina kattöron," säger rösten och när jag vänder mig mot dess riktning bubblar lyckan upp inom mig då Ben plötsligt står intill mitt bord.

Varför han bestämt sig för att komma hit på sin fritid är en bra fråga, men jag har nog aldrig varit så glad över att se honom som nu.

"Vad gör du här?", frågar jag leendes medan jag häller upp bål till den grupp av barn som nu kommit upp till bordet för att spä på sina redan existerande sockerkickar.

"Jag tänkte att du behövde lite sällskap," svarar Ben. "Dessutom måste jag ju smaka på det där."

Han nickar mot bålskålen och verkar se fundersamt ut över vad det är för sorts häxbrygd med plastögon och fejkspindlar som guppar där i.

"Det är Rebecka som gjort den," svarar jag och fyller upp ett glas till honom när barnen skingrats. När han tar emot glaset snuddar hans fingrar vid mina och genast skickas en våg av ljuva stötar genom min kropp.

Efter den första klunken hostar Ben till. "Som att få en injektion med socker rätt in i blodet."

Vi båda skrattar till och klokt nog av honom slänger han plastglaset i sopkorgen.

"Vill du hitta på något eller?", frågar sedan Ben och medan min första impuls är att desperat be honom rädda mig från detta helvete, vet jag att Rebecka skulle sätta mitt huvud på en påle om jag inte håller mig kvar bakom bordet för resten av kvällen.

"Jag hade gärna, men tyvärr måste jag jobba," svarar jag och suckar djupt när ytterligare några mellanstadieelever kommer fram och ber om påfyllning av chips.

"Jag tror säkert dom klarar av att hälla upp bål till sig själva," säger Ben och hur sugen jag än är på att skita i allt och följa med honom är tanken på Rebeckas utbrott lite skrämmande.

"Tyvärr," svarar jag och kan se en glimt av besvikelse i Bens blick. Den glimten försvinner dock fort när ett lurigt leende rycker tag i hans mungipa och innan jag vet ordet av har han slunkit in bakom bordet och verkar nu vilja hjälpa till.

"Då lider vi tillsammans," säger Ben med en blinkning. "Sätt mig i arbete chefen!"

Jag kan inte låta bli att skratta och gör inga försök till att prata honom ur hans beslut. Att ha honom vid min sida får trots allt kvällen att låta mindre hemsk.

Jag visar Ben hur han ska hälla upp godiset och chipsen i olika muggar och trots att arbetet är något som en idiot hade kunnat göra, tittar han hela tiden mot mig som för att få min bekräftelse på att han inte klantar till det.