Historien om ett vanligt jävla tonårsliv.
Emmas tid på högstadiet har gått ut på en sak: överlevnad.
Hittills har hon klarat sig rätt bra, skyddad i skuggan av sina närmsta vänner och av sin obefintlighet. Men allt som krävs för att rucka på det ä...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Vanligtvis är det ljuvt fågelkvitter som väcker mig ur min sömn under sommaren, men inte denna morgon. Denna morgon väcks jag av en fruktansvärd smärta som sätter hela min kropp i chock och som får mig att vakna med ett ryck och ett kvävt skrik, nämligen kramp i vaden.
Jag försöker att vrida mig bort från smärtan, försiktigt för att inte väcka den Ben som sover djupt intill mig. Under sommaren har han nämligen blivit väldigt morgontrött och fått ett morgonhumör som jag ogärna utmanar.
Efter att ha ojat mig över smärtan en stund släpper till slut krampen och jag kan andas ut. För en sekund där såg jag ljuset.
En aning omtumlad och andfådd sträcker jag mig efter min mobil på nattygsbordet och kisar när dess skärm gör mig halvt blind. Jag slänger ett trött öga mot klockan och ser att den inte är mer än kvart över tio. Egentligen borde jag stiga upp och ta vara på sommarlovet, men i stället lägger jag bort mobilen och kryper ner intill Ben igen.
Hans varma andetag lämnar små kyssar mot min nacke och plötsligt märker jag hur jag ler som ett fån. Undrar om andra tjejer också njuter av deras pojkvänners levnadstecken eller om det bara är jag som är så djupt störd.
Bens ena arm ligger lealöst över mig medan han sover och plötsligt kan jag inte låta bli att röra vid hans fingrar. Varför det begäret kommer till mig vet jag inte, men kanske har mitt plötsliga slaganfall av kramp gjort mig tillräckligt vaken för att vilja att han också ska vakna.
Ben förblir dock djupt sovande och när tristessen börjar smyga sig på hos mig väljer jag att vända mig mot honom.
När jag ser Ben sova känner jag ett uns av avund, enbart på grund av att han även i sin sömn ser så bra ut. Själv ser jag ut som en ihoptryckt padda, vilket Ben har bildbevis på som han då och då plockar fram för att retas.
Men jag kan inte vara arg på honom och speciellt inte när han ser så fridfull ut. Vad jag kan är dock att tycka att han är tråkig som sover när jag är klarvaken och suktar efter hans sällskap. Därför pressar jag försiktigt mina läppar mot hans, men när inte ens det ger mig någon reaktion ger jag ifrån mig en suck. Då låter jag mina läppar vandra ner mot hans hals, där de stannar upp för att överösa den med varsamma kyssar.
"Vad håller du på med?", säger till slut en hes morgonröst intill mitt öra och genast känner jag hur den annars så avslappnade kroppen intill mig blir en aning spänd.
"Jag vill inte sova mer," säger jag mellan kyssarna, lite i hopp om att mina ord ska få Ben att vakna till av antingen den ena eller den andra anledningen.
Men i stället för att piggna till av mina ord puttar Ben bort mig från sin hals och stönar trött.
"Jag vill sova," säger han och genast känner jag mig kränkt. Hur vågar han vilja sova när jag inte vill sova?!
