Spruckna läppar och mellanmjölk

SEX DEFEKTA TJEJER

"Jag kommer definitivt att sjukanmäla mig om vi har dans på idrotten nästa vecka också!"

Frustrerat slänger Tina igen sitt skåp bredvid mig, efter att ha tryckt in sin väska med svettiga gympakläder där i.

"Jag menar, sen när har man haft användning av att kunna dansa bugg om man inte är född på artonhundratalet eller är bonde?", fortsätter Tina med avsmak över ansiktet.

"Vem vet," säger jag och stänger mitt skåp efter att ha plockat ut mina svenskaböcker, "Nicko kanske bjuder med dig på logdans."

"Inte kul Emma!", utbrister Tina och vi båda börjar skratta.

Saker och ting har börjar gå tillbaka till det vanliga efter jullovet. Tina och jag är bästa vänner igen efter vad som har känts som en evighet och trots att mycket fortfarande är osagt mellan oss, är det skönt att slippa allt drama — något som Sofie håller med om. Hon i stort sett hoppade av lycka när jag och Tina kom gåendes tillsammans på morgonen.

"Jag måste på toa innan nästa lektion," säger jag och viftar bort Tinas klagomål över min obefintliga förmåga att planera min tid. Visst hade jag kunnat gå på toa innan förra lektionen när det fanns gott om tid för det, men att förhala sig så att man slipper de första fem minuterna av svenskalektionen är en konstform som bör uppskattas.

När jag smiter in på damtoan är det första jag möts av en Julia som står lutad över handfatet. Hon himlar med ögonen när hon ser mig — som om hon precis lagt blicken på en intorkad matrest på skolbesticken.

"Gör du dig av med frukosten, eller vadå Julia?", säger jag med ett flin och får en vresig blick tillbaka.

"Jag är i alla fall inte tjock!", svarar hon väsande som den orm hon är och ger min kropp en äcklad blick innan hon svassar ut genom dörren. Alltid lika uppfriskande att krypa under skinnet på den ragatan.

Lagomt nöjd över att förstöra Julias dag smiter jag in i ett av båsen och slår mig ner på den halvdåligt rengjorda toalettstolen. Medan jag sitter och lyssnar på mitt egna kiss som smattrar mot porslinet försöker jag att tänka bort Minnas högljudda snyftanden. Som vanligt har hon ockuperat båset längst bort och som vanligt gör hon inga försök till att dölja sitt eländiga liv.

Medan jag sitter där höjer jag blicken mot båsets dörr och skrattar för mig själv när jag ser hur klottret av rektorn är utsmetat i ett försök av städerskorna att tvätta bort det, men till min och konstnärens stora glädje är det fortfarande väldigt tydligt vad det skildrar.

Mitt lättroade jag blir dock avbrutet när ett högljutt snörvel tränger sig igenom båsväggarna. Huruvida det är ett tecken på att Minna snart kommer försöker dränka sig i toaletten, eller bara är tillräckligt bekväm med att gråta till ljudet av mitt kissande vet jag inte, men av någon anledning känner jag mig skyldig till att i alla fall uppmärksamma hennes existens.

"Är livet fortfarande skit Minna?", frågar jag och för ett ögonblick upphör hennes hulkande.

"Ja ..."

"Vad beror det på denna gången?", fortsätter jag och inser snart att det antagligen är en fråga hon aldrig tidigare ställts. Ärligt talat vet jag inte om någon på denna skolan vet varför Minna egentligen spenderar sina högstadieår på damtoan.