Spruckna läppar och mellanmjölk

TÅRTOR FRÅN BUDAPEST OCH HÅNGEL TILL MARIO CART

Helgen kommer och jag har ännu inte hamnat på ungdomsanstalt. Under mitt och Tinas samtal inne hos rektorn bestämde vi båda oss för att det hela bara var ett stort missförstånd, att vi båda ska tänka på hur vi hanterar våra känslor framöver och allt sånt där annat som rektorer älskar att höra för att rikta bort skulden från sig själva.

Slutet gott allting gott.

Tystnaden mellan mig och Tina kvarstår dock, men nu slipper jag i alla fall leva med hennes nedvärderande blickar och kyla. I stället ler vi lite stelt mot varandra i korridoren och fortsätter sedan med våra liv på separata plan.

Det gör dock inte så mycket och speciellt inte eftersom min och Bens relation har pågått i sin vanliga takt efter händelsen. I själva verket pratar vi inte om det, vilket jag är väldigt glad över då jag slipper tänka på huruvida han känner sig bortskrämd av det faktum att jag är oskuld.

Oskuld eller inte är det i alla fall idag han har hämtat upp mig på sin moped och tagit med mig hem till honom. Huset han parkerar den framför är inget utöver det vanliga, men när jag går efter Ben uppför trappan till ytterdörren känns det som att jag håller på att bestiga Mount Everest — såpass hårt slår mitt hjärta av nervositet.

"Mina föräldrar kommer hem senare," säger han medan han fipplar med nyckeln till låset och jag kan inte låta bli att undra om det beror på att han är lika nervös som mig.

När vi till slut kommer in i hallen hinner jag inte ta många steg innan jag känner något mjukt stryka sig mot mina ben och när jag tittar ner möts min blick av ett par gula ögon.

"Varför har du inte berättat att du har en katt?!", utbrister jag en aning stött och håvar upp den brun-spräckliga katten, som genast börjar kurra i min famn.

"Därför att du aldrig frågat," skrattar Ben medan han sparkar av sig sina skor. "Det där är Pettson."

"Är du hungrig?", frågar han medan han traskar iväg mot köket och innan jag hinner svara har katten kastat sig ur min famn och följt efter sin husse. "Nu pratade jag inte med dig Pettson."

Skrattande åt de båda följer jag efter dem in i köket och möts av ett vackert, ljust rum.

"Jag tror det finns panpizza," säger Ben medan han fyller på Pettsons matskål och med tanke på att mamma åter igen bestämt sig för att testa nya recept där hemma, låter en hederlig panpizza helt underbart.

Strax därefter sitter jag och Ben på hans säng med varsin tom tallrik framför oss. Medan jag sitter där kan jag inte låta bli att fundera över om det är så här de flesta killrum ser ut. Det är i alla fall prydligare städat än vad jag hade förväntat mig och det luktar bättre också. Det luktar faktiskt precis som honom, vilket jag absolut inte klagar på. Däremot kan jag definitivt urskilja de där typiska grabbgrejerna; teve med inkopplade spelkonsoler, mörkblåa sängkläder, dammiga fotbollspokaler, den klassiska sportbagen med sin speciella odör. Men allt detta ger rummet en viss charm och eftersom jag vet att det är här Ben spenderar delar av sin lediga tid kan jag inte låta bli att älska det.

"Vad vill du hitta på?", frågar Ben efter att ha samlat ihop våran disk i en hög på skrivbordet.

Genast känner jag hur stressen smyger sig på. Vad tusan hittar man på egentligen? Vad gör tonåringar av olika kön när de hänger hemma hos varandra, förutom att ligga?

"Vi kan väl spela," säger jag och pekar på spelkonsolerna i ett försök att ducka allt som har med sex att göra.

"Visst," svarar Ben med ett leende och går fram till teven som står placerad på en byrå framför sängen. "Vad vill du spela?"