Historien om ett vanligt jävla tonårsliv.
Emmas tid på högstadiet har gått ut på en sak: överlevnad.
Hittills har hon klarat sig rätt bra, skyddad i skuggan av sina närmsta vänner och av sin obefintlighet. Men allt som krävs för att rucka på det ä...
Jag har många olika åsikter angående julafton. Visst är det mysigt, men att ha skilda föräldrar är inte alltid det lättaste när det kommer till att fira jul. Speciellt inte när jag vet att pappa kommer fira ensam i år eftersom det är mammas tur att ockupera mig över julhelgen. Ibland känner jag mig lite som ett bokmärke — skickad fram och tillbaka mellan olika händer när det passar.
Tidigare år, när det bara varit jag och mamma, har pappa alltid firat jul med oss ändå. I mitt huvud var det en självklarhet att den traditionen skulle bestå, men när Fredrik fick nys om detta satte han genast stopp för det med argumentet att det skulle bli konstigt. På sätt och vis kanske Fredrik har rätt i det, men jag kan ändå inte låta bli att tycka illa om tanken på att pappa ska behöva sitta själv framför Tomten är far till alla barnen, med sin upptinade Janssons frestelse i knät.
På sätt och vis är jag ändå lite glad över att pappa inte är här eftersom mamma fått för sig att bjuda hit Fredriks släkt. Förstå mig rätt, det är inget större fel på dem, men deras odör av överklasshet går inte att ta fel på och jag vet att pappa skulle sticka ut rätt ordentligt bland den skaran när han kommer iförd sin fula jultröja.
Jag har dock redan övertalat mamma att köra hem mig till honom imorgon och trots att det då antagligen kommer bjudas på bränd mat, är tanken på att få spela Bingolotto och skratta med honom väldigt lockande.
"Denna är till dig Emma!", hör jag plötsligt intill mig och möts av mammas och Fredriks leende ansikten. Mellan dem håller de ut ett mjukt paket och plötsligt dras allas blickar åt mitt håll.
Med ett tacksamt leende tar jag emot paketet och efter att ha rivit sönder omslagspappret faller ett rött tygstycke ner i mitt knä.
"Vi tänkte att du behövde något att ha på dig ikväll," säger mamma med en förväntansfull blick och när jag håller upp tygstycket framför mig ser jag att det är en klänning.
"Den är jättefin!", säger jag medan jag betraktar den ärmlösa klänningen, vars överdel är sydd i pösiga volanger som vid midjan bryts av genom ett rosettprytt midjeband, för att sedan falla ner i en knälång kjol. Förvånansvärt nog menar jag faktiskt mina ord.
Trots att jag tycker om klänningen väldigt mycket är dock min första tanke huruvida Ben kommer göra det. Då inser jag dock hur löjligt det är av mig att vilja ha hans bekräftelse genom en jävla klänning.
Men skulle han tycka om den är det ju bara ett pluss i kanten ...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Jag har ingen aning om vilka som kommer vara på Rebeckas julfest och därför har jag gjort mitt yttersta för att se anständig ut. Enligt henne är det bara de närmsta vännerna, men för en person såpass populär som Rebecka vet man aldrig hur stor den gruppen kan vara.
Klänningen sitter förvånansvärt bra och matchar det röda band jag använt för att sätta upp mitt hår med. Förhoppningsvis kommer jag passa in i alla fall klädvis bland Rebeckas kompisar.
