Historien om ett vanligt jävla tonårsliv.
Emmas tid på högstadiet har gått ut på en sak: överlevnad.
Hittills har hon klarat sig rätt bra, skyddad i skuggan av sina närmsta vänner och av sin obefintlighet. Men allt som krävs för att rucka på det ä...
När jag nästa morgon tar följe med Tina och Sofie till skolan säger jag inget om Bens meddelanden från gårdagen. Framförallt inte eftersom Tina redan verkar vara på dåligt humör och medan jag går i mina egna tankar och tänker på Ben överhör jag något om att hon vaknat med mens. Dessutom har vi dagen till ära idrott — ämnet både jag och Tina valt att avsky sedan dagen vi insåg att det innebar att springa.
När vi kommer in i entrén är omgivningen ovanligt lugn och endast några få elever sitter runt sällskapsborden, något som är mycket märkligt då det oftast svärmar av tjattrande elever runt dem.
På väg till våra skåp säger vi hejdå till Sofie, som viker av vid den korridor som leder till hennes skåp, och till vår allas förvåning kolliderar hon nästan med Julia som kommer gåendes runt hörnet.
"Högertrafik Julia," säger Sofie flinandes och får en spydig fnysning som svar innan Julia fortsätter vidare med sin vanliga promenadstil som genomsyras av ett överdrivet svajande av höfterna.
När Julia är utom synhåll vänder sig Sofie mot mig och Tina, stoppar händerna under sitt krusiga hår och låter fingrarna sticka upp bland lockarna i likhet med två djävulshorn. Både jag och Tina tvingas hålla tillbaka våra skratt åt Sofies imitation av Julias sanna jag och skyndar oss sedan till våra skåp innan Julia, likt den vampyrfladdermus hon är, kommer flygande efter oss.
Vid skåpen påbörjas kampen med att få in min idrottsväska utan att mosa alla skolböcker och när jag väl tryckt in den inser jag att det kanske hade varit smartast att ta ut böckerna för dagens första lektion först ...
Mot alla odds får jag dock fram historieboken utan att slita sönder den helt och hållet och när kampen är vunnen stänger jag skåpet och lutar mig mot det i väntan på Tina. Hon har redan tagit fram sina böcker och håller nu på att undersöka dagens sminkning i den lilla spegeln som hon satt upp i sitt skåp.
"Ser mitt ansikte tjockt ut i denna hårlängden?", frågar hon och drar sina fingrar genom sin ljusbruna page.
"Otroligt. Som en padda," svarar jag retsamt och kan inte låta bli att börja skratta när Tina slår till mig över armen.
"Du är en hemsk människa Emma," säger hon med ett leende lekandes i mungipan och stänger sitt skåp. "Jag har i alla fall inte herpes."
Fnittrande strosar Tina iväg mot klassrummet och när jag är noga med att poängtera för henne att det inte är herpes utan bara ett irriterande munsår, hör jag hur hennes skratt eskalerar. Därefter följer jag henne tjurandes till historiesalen medan jag smörjer in mina läppar med läppbalsam.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Historielektionen visar sig vara lika tråkig som de varit de senaste två åren. Ännu mindre roligt blir det när vår lärare meddelar att han bestämt sig för att ge oss fasta platser i klassrummet och när jag inser att jag inte kommer bli placerad bredvid Tina överväger jag att hoppa ut genom fönstret. Mot min vilja placeras jag bredvid Filip, en av sportkillarna i min klass som jag utbytt max tio ord med under vår tid som klasskamrater — en vana som ingen av oss har några planer på att bryta.
