Historien om ett vanligt jävla tonårsliv.
Emmas tid på högstadiet har gått ut på en sak: överlevnad.
Hittills har hon klarat sig rätt bra, skyddad i skuggan av sina närmsta vänner och av sin obefintlighet. Men allt som krävs för att rucka på det ä...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Ännu mer kyla. Ännu mer slask. Ännu mer sura på vägen till skolan för att Fredrik ockuperat bilen och mamma därför inte kan ge mig skjuts.
Första skoldagen efter ett lov är aldrig rolig. Ångesten över det hela känns i ryggmärgen, där den legat under lovet och gjort sig redo för måndagen då jag åter igen ska behöva tackla skoldagen i min ensamhet. Jag har inte hört något från Tina under lovet, knappt ifrån Sofie heller då hon haft fullt upp med annat än att vara medlare mellan oss.
Är det något jag denna regniga måndag kan glädjas över är det i alla fall att Ben är tillbaka från sin lilla "semester". Han har varit i Norrland för att träffa sin faster under lovet, men trots de många milen mellan oss har vår kontakt över telefonlinjerna hållit i sig. Varje dag har han uppdaterat mig om de mest meningslösa saker, som att det där uppe redan har börjat snöa, men hur meningslös den informationen än är uppskattar jag varenda liten gnutta av den.
Faktum är att jag är så taggad på att träffa Ben på tyskan idag att jag praktiskt taget skuttar till lektionen. Däremot blir jag väldigt besviken när jag kommer in i klassrummet och ser att det är tomt på elever. Charlotte står däremot framme vid tavlan och verkar skriva upp dagordningen och när hon lägger märke till min närvaro ser hon mycket förvånad ut.
"Du är tidig Emma," säger hon på ett sätt som påvisar att det inte hör till det vanliga. "Vi börjar inte förrän om tio minuter."
Okej, jag kanske inte behöver vara så taggad på att träffa Ben att jag måste vara överdrivet tidig till lektionen ...
"Det är lugnt," säger jag med ett leende och slår mig ner på min vanliga plats i hörnet. Där sitter jag och räknar ner minuterna i väntan på att hans huvud ska dyka upp i dörröppningen och under tiden har jag en ovanligt trevlig konversation med Charlotte om vad jag gjort under lovet. Trots att jag inte spenderat mitt lov åt att göra mer än att längta efter Ben, får vårat samtal tiden att flyga förbi och innan jag vet ordet av börjar eleverna strömma in över tröskeln. Ben kommer in sist och när våra blickar möts skiner vi båda upp i varsitt leende.
Till min stora förvåning sätter sig inte Ben på sin vanliga plats på andra sidan av klassrummet, utan slår sig ner på stolen intill mig. Detta får fjärilarna i min mage att leva rövare och när jag känner hur hans hand söker upp min under bänken får jag äntligen återuppleva de där varma stötarna som jag längtat efter så enormt.
"Har du haft ett bra lov?", frågar han medan hans tumme smeker min hand och känslan av hans beröring gör det svårt för mig att inte flina som en idiot.
"Jadå," ljuger jag och bestämmer mig för att utelämna alla detaljer om mitt eviga trånande efter honom.
Under lektionens gång får vi otaliga blickar skickade åt vårat håll från våra nyfikna klasskamrater. Ingen har tidigare sett mig och Ben så här nära varandra (bortsett från Rebecka som sett oss ännu närmare) och med tanke på hur högstadiet fungerar skulle det inte förvåna mig om hela skolan imorgon vet att vi frivilligt suttit bredvid varandra på tyskan. Förvånansvärt nog bryr jag mig dock inte. Ben är trots allt den enda jag har för tillfället, om man bortser från Sofie som fortfarande pendlar mellan att sitta med mig och Tina på lunchen, och vill hela skolan gotta sig i den nyheten, så varsågoda.
