Historien om ett vanligt jävla tonårsliv.
Emmas tid på högstadiet har gått ut på en sak: överlevnad.
Hittills har hon klarat sig rätt bra, skyddad i skuggan av sina närmsta vänner och av sin obefintlighet. Men allt som krävs för att rucka på det ä...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Snö adderat med Sverige är lika med slask, så är det bara. Jag hatar vinterhalvåret och precis allt som hör där till, men jag kan ju i alla fall skatta mig lycklig över att det finns termos med varm choklad att värma sina frusna fingrar mot.
Dagen för Bens inomhusmatch är kommen och trots att jag sitter i en stor fotbollshall med konstgräs, skulle jag inte bli ett dugg förvånad om jag fryser fast i läktaren. Rebecka däremot, som jag tvingat med mig som sällskap, riskerar inte det med tanke på att hon är inne på sin tredje runda till caféet för att köpa kaffe.
Nu kanske de flesta tänker, vad i helvete gör du med Rebecka och hur många kapitel av ditt meningslösa liv missade vi nu Emma? Svaret är rätt simpelt faktiskt. Att missa Bens match har aldrig varit ett alternativ, däremot har jag fram till den dagen febrilt letat efter någon som kan följa med mig. Jag är nämligen alldeles för folkskygg för att gå själv.
Rebecka var absolut inte mitt förstahandsval, men eftersom Sofie är hos sin flickvän, stämningen mellan Tina och mig fortfarande är jobbig, pappa jobbar och mamma inte kunde vara mindre intresserad av fotboll, blev det till slut hon som fick frågan. Lyckligtvis visade det sig att hon behövde en ursäkt för att slippa vara hemma under sina föräldrars affärsfest.
Därför sitter jag nu och väntar på att hon ska komma tillbaka från cafeteria, för att sedan behöva förklara för henne vad som händer nere på konstgräset. Där pågår matchen för fullt och trots att fotbollsplanen är fylld av tjugotvå svettiga killar som febrilt jagar efter bollen är min blick enbart fäst vid han med tröjnummer sju: Ben.
När Rebecka till slut kommer tillbaka med sin rykande kopp kaffe hinner hon knappt sätta sig innan hon för säkert tionde gången klagar på kylan, varav jag instämmer med ett mumlande.
"Hur går det för dom?", frågar hon medan hennes rödmålade läppar sluter sig om pappersmuggens kant.
"Dom ligger under med 3-1," svarar jag och borrar ner min frusna haka i min dunjackas krage.
"Hur går det för Ben då?", tillägger Rebecka, helt aningslös om vem av de många spelarna som faktiskt är han.
"Han ser trött ut," svarar jag, en aning bekymrad över det faktum att Ben och resten av hans lag inte verkar orka hänga med i spelet.
"Jag förstår inte hur dom pallar," säger Rebecka medan hon smuttar på sitt varma kaffe och denna gång instämmer jag genom att själv ta en klunk av min varma choklad.
Kylan är säkert en av de orsaker till att det inte är särskilt mycket folk på läktaren, bortsett från några föräldrar, en och annan flickvän och ett ungdomsgäng som kommit för att heja på hemmalaget.
Plötsligt intensifieras dock matchen för oss alla när Ben får tag på bollen och efter att ha snirklat sig runt den ena backen är han raka vägen på väg mot målet.
