Historien om ett vanligt jävla tonårsliv.
Emmas tid på högstadiet har gått ut på en sak: överlevnad.
Hittills har hon klarat sig rätt bra, skyddad i skuggan av sina närmsta vänner och av sin obefintlighet. Men allt som krävs för att rucka på det ä...
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
"Så ni är tillsammans?!"
När jag bestämmer mig för att berätta för Tina om framsteget i min och Bens relation blir hon minst sagt chockad. Såpas chockad att jag måste hyscha åt henne att sänka rösten för att inte varenda kotte i korridoren ska snappa upp den senaste nyheten.
"Det var verkligen på tiden Emma!", tilläger hon, nu i en allt lägre röst, medan hon stänger och låser sitt skåp efter att ha plockat på sig sin spanskabok. "På riktigt alla har gått runt och spekulerat om ifall ni är ihop eller inte."
"Alla?", säger jag fundersamt medan jag gräver i mitt stökiga skåp efter min tyskabok, som på något sätt verkar ha ätits upp av det svarta hål mitt skåp har en förmåga att vara.
Min första tanke är hur det kan ha varit såpass uppenbart för folk att det är något mellan mig och Ben, trots att jag försökt hålla det lågmält. Vid vidare eftertanke inser jag dock att det kanske just har varit väldigt uppenbart. Visst, vi har inte stått och hånglat mitt i korridorerna, men vi har ätit lunch tillsammans, suttit bredvid varandra på lektioner och setts med varandra överlag. Det är som att jag, i min förälskade lilla bubbla, helt glömt bort att jag går på högstadiet — platsen där rykten sprider sig fortare än könssjukdomar på Viktors fester.
"Tro mig Emma," säger Tina med ett flin, "det räcker att ha två ögon för att kunna lägga märke till hur galna ni är i varandra."
Jag hinner aldrig svara på Tinas ord innan Ben kommer gåendes runt hörnet och allt annat blir utom fokus. När han ser mig skiner han upp som en sol och detsamma gör jag. Jag trodde inte att det skulle vara möjligt, men på något sätt har jag bara blivit ännu mer attraherad av honom nu när han är min pojkvän.
"Hej!", säger Ben glatt när han ansluter sig till mig och Tina och när han plötsligt lägger sin arm runtom min midja blir jag till en början chockad, som att jag glömt att vi inte behöver gömma vår kärlek längre.
"Ni får mig att vilja spy av hur fina ni är tillsammans," säger Tina en aning bittert, men med en uppenbar glimt i ögonen.
Ben ler. Han ler på ett sätt som ser ut som att han inte kan sluta le om han så ville.
"Tack Tina," säger Ben innan han vänder sig mot mig. "Ska vi gå till tyskan?"
Jag nickar och efter många om och men lyckas jag hitta min tyskabok längst bak i skåpet, en aning hopknycklad. Det skulle inte förvåna mig om jag får hem en faktura i sommar på en och annan förstörd bok.
När jag stängt mitt skåp och precis ska ta mitt första steg mot tyskasalen blir jag stoppad. Det är Ben som stoppar mig, eller snarare hans hand som gripit tag om ena bakfickan på mina jeans för att hålla mig kvar. Jag vänder mig oförstående mot honom, men hinner aldrig fråga vad han vill innan han pressar sina läppar mot mina i en varsam kyss.
