Spruckna läppar och mellanmjölk

HELVETETS SLUT

Jag har aldrig trott på någon gud, men när jag sitter i kyrkbänken med röven full av träsmak och prästens malande som ett dovt brus i bakgrunden, kan mina tankar inte låta bli att börja vandra. Min blick fästs på den stora väggmålningen över altaret, den som föreställer mannen med stort J. Jag undrar om han hade kunnat ana att hans uppoffringar för människans synder skulle leda honom hit — som en målning på en vägg, framför ett gäng uttråkade niondeklassare som sitter och väntar på att prästen ska prata klart så de kan få gå på sommarlov. Vem vet, kanske var han också en gång i tiden inte mer än en uttråkad tonåring.

Kyrkbänkens stäva klädnad sticker mot mina lår där min blåa klännings tyg har glidit upp. Prästens eviga malande har gjort mig raslös och flera gånger har Tina tvingats lägga sin hand över mitt ben för att stilla dess sprättande.

Kan du sitta still, har hon bett mig minst tre gånger vid detta laget och varje gång ger jag henne ett löfte som jag strax kommer att bryta.

Förstå mig rätt, vad prästen har att säga är mycket vackert, men spänningen inom mig är för påträngande för att jag ska orka lyssna helhjärtat. Det är inte för att vara respektlös som jag bara med ett halvt öra lyssnar på kvinnan vid altaret, utan det beror på att jag har ett huvud som är så fullt av tankar och förväntan att inga saliga ord just nu får plats där. Jag sitter trots allt och väntar på att få säga hejdå till högstadiet och hej till ett sommarlov som ska spenderas med Ben och mina vänner.

Tanken på honom får mig att snegla över axeln mot bänkraden på andra sidan altargången, till den plats där Ben sitter tillsammans med sin klass. Som om han kan känna av min blicks närvaro tittar han upp mot mig och genast dras hans mungipor uppåt i ett varmt leende. Jag hoppas att han är lika förväntansfull över den stundande sommaren som jag.

Efter några sångnummer intar prästen åter sin plats vid altaret och genast är det som att hela kyrkan sitter som på nålar. När hon sedan önskar oss alla en underbar sommar finns det ingen fråga om saken och applåder och jubel bryter ut genom hela byggnaden. Spiken har satts i kistan och vårat sista skolår som högstadieelever har kommit till sitt slut.

Tina kastar sig över mig i en kram och allt jag förmår att göra är att omfamna henne tillbaka. Det är inte riktigt klokt; på något sätt överlevde jag nian.

Lätt tumult skapas när alla försöker ta sig ut ur kyrkan för att mötas av sina familjer som står och väntar utanför. Jag och Tina är några av dem som hamnar längst bak i flocken av elever, eftersom ingen av oss har tillräckligt vassa armbågar. När vi till sist kliver över tröskeln och lämnar högstadiet bakom oss möts vi av en varm sommardag. Ute på grusplanen är glädjen stor då elever hittar sina nära och kära, där de tas emot av kärlek och gratulationer.

Tina, som hela tiden hållit hårt i min hand för att inte tappa bort mig i folkmassan, släpper nu taget om den när hon med ett gällt och glädjefyllt skrik rusar mot sina föräldrar. Där tas hon emot av deras famnar och jag ler varmt åt synen.

Bland folkmassan får jag till slut syn på min pappas skalliga huvud och genast sätter jag fart. Efter att ha slingrat mig mellan allt folk springer jag in i hans famn där jag tas emot av hans kärlek.

"Grattis gumman," säger han och stryker mitt hår medan han pressar en kyss mot min hjässa.

"Min tur!", hörs min mammas röst intill mig och innan jag vet ordet av har jag slitits ifrån min pappa och får nu luften kramad ur mig. Det är dock okej, för en dag som denna kan inte ens hennes framfusighet göra mig på dåligt humör.

"Jag är så stolt över min lilla tjej!", säger mamma och när jag sedan möter hennes blick ser jag hur hennes ögon har börjat bli blanka av tårar.