Historien om ett vanligt jävla tonårsliv.
Emmas tid på högstadiet har gått ut på en sak: överlevnad.
Hittills har hon klarat sig rätt bra, skyddad i skuggan av sina närmsta vänner och av sin obefintlighet. Men allt som krävs för att rucka på det ä...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Dagen är till slut kommen. Dagen som jag bävat för i tre år. Dagen då min sanna inkompetens kommer se ljuset.
Jag sitter i klassrummet och framför mig på bänken ligger det nationella provet i matematik. Redan innan jag öppnar häftet vet jag att det hela kommet sluta i katastrof och med tanke på de djupa suckar som hörs runtom mig förstår jag att fler av mina klasskamrater anar ett liknande öde.
"Varsågoda att börja," säger Mikael till sist och genast fylls rummet av ljudet från rafflande papper, följt av ännu mer suckar.
Eftersom jag redan bestämt mig för att jag kommer misslyckas blir jag förvånad när jag klarar både första, andra och tredje frågan med lätthet. Kanske finns det ändå en chans för mig att överleva detta. Den glimten av självförtroende krossas dock fort när jag vänder sida ...
Plötsligt ser jag inget annat än ett huller om buller av siffror och tecken framför mig och jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller hoppa ut genom fönstret.
Jag slänger en blick mot klockan på väggen. Fyrtiofem minuter kvar...
Vart är brandlarmet när man behöver det?
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
När våra femtio minuter av provtid passerat får jag äntligen lämna klassrummet och genast bryter vilda diskussioner ut bland mina klasskamrater. Alla verkar jämföra sina svar på provfrågorna, men jag väljer att inte lyssna då jag redan vet att jag ligger risigt till. Visserligen har jag försökt att räkna ut svaren på hälften av frågorna, men resterande hälft består endast av vilda gissningar eller tomma svarsrutor.
Tina skyndar fram till mig och lyckligtvis verkar hon i alla fall vara lika besvärad som jag är.
"Vi borde verkligen ha försökt lyssna under lektionerna," säger hon med en suck och jag kan inte annat än hålla med.
När vi rör oss mot matsalen för att möta upp våra vänner passerar vi den korridor där Bens klassrum ligger. Just då öppnas dörren till en av lektionssalarna och ut över tröskeln kommer hans klass strömmandes.
