Spruckna läppar och mellanmjölk

KUSIN VITAMIN

Huvudvärk. Aj.
Min säng känns inte alls lika mjuk som vanligt och så fort jag rör mig är det som att magen vänder sig ut och in. Min mun är som en öken och när jag försöker väta upp den med tungan kan jag känna hur smaken av alkohol och spya sitter kvar. Aldrig igen, tänker jag och trycker ner mitt bultande huvud i kudden. Aldrig igen.

Jag lämnade festen så fort chocken från allt som hände i garderoben lagt sig, utan att göra några som helst försök till att leta upp Ben. Att möta honom efter vår intensiva stund var något jag inte skulle klara av utan att dö av skam.

Däremot gav jag det ett försök att prata med Tina, men så fort jag närmade mig henne vände hon ryggen till och gick åt andra hållet, som om jag var en smitta att akta sig för.

Jag kan dock inte bestämma mig för vad som är värst; att Ben slutat snapa mig helt och hållet efter gårdagen — antagligen för att han ångar sig—, att Tina verkar avsky mig eller att jag måste möta mamma efter vad som hände i bilen på vägen hem ...

Låt oss säga som så att jag tydligen inte var färdig med att spy och tvingades be henne att stanna bilen så jag kunde häva mig ner i diket. Efter det gick hon inte längre på mina lögner om att jag inte rört någon alkohol ...

Min bestraffning för detta: tvingas med på släktkalas. Ugh.

Jag börjar fundera på möjliga utvägar. Om jag slänger mig nedför trappan bryter jag förhoppningsvis ett revben eller två. Är det en av mina smartaste idéer? Nej. Skulle det innebära att jag slipper gå på kalaset? Kanske, beroende på hur många revben jag är redo att offra. Har jag riktigt tur kanske jag till och med slår i huvudet, dör och slipper vara bakfull.

Jag inser dock ganska snart att brutna ben endast kommer addera till mitt redan befintliga lidande. Därför krälar jag ur min säng för att göra det enda som kan rädda mig från gårdagens odörer; ta en dusch.

På väg till badrummet måste jag hålla mig i väggen för att inte spy i hallen och än en gång tänker jag, aldrig igen. Duschen hjälper dock och när jag stått under det svalkande vattnet såpass länge att kroppen till slut känns som min egen igen, inser jag att det nog är bäst att göra mig i ordning för kalaset; det kommer vara tidskrävande att rädda mitt utseende denna morgon.

Till slut, efter många om och men, ser jag dock tillräckligt levande ut för att våga visa mig bland folk. Innan jag vet ordet av, efter en kort biltur med mamma, genomliden i tystnad, sitter jag i mina kusiners trädgård och lyssnar på ointressant småprat.

Min kusin Robert fyller arton och hur han orkat leva så länge med det namnet begriper jag inte, men en eloge till honom antar jag.

Jag lider dock med honom som måste låtsas se glad ut när han öppnar sina otroligt antiklimax-artade presenter.
Wow, bestick. Grattis Robert, nu kan du ju hala i dig sperma med en äkta silversked! Just det din lilla råtta, jag har sett vad du lägger ut på my story.

Jag hatar kalas. Jag hatar hur man måste låtsas ha kul, hur man måste låtsas vara trevlig och hur man måste låtsas tycka om sin släkt när de egentligen är en drös tråkiga jävlar, varav hälften har ena foten i graven och resten pratar om så ointressanta saker att de inte verkar haft en rolig stund i hela sina liv.

Men eftersom Roberts föräldrar bjuder på smörgåstårta är det inte helt och hållet bortkastad tid.

När jag äntligen kommer hem går jag raka vägen till mitt rum och faller ner i sängen med en duns. Jag är dränerad på energi och har numera ett blåmärke på knät efter att min morfar träffat mig med en kubbpinne. Om ändå han hade siktat på huvudet.

Mamma verkar dock ha förlåtit mig för gårdagen. Det skulle så klart kunna vara något positivt om det inte innebar att hon nu, i stället för att sura över saken, ställer en miljon frågor till mig. Frågor om vilka som var där, om jag fick några nya vänner och om jag träffade någon snygg kille.

Jag minns inte vilka som var där, jag verkar snarare ha förlorat en vän och ja, Ben är en snygg kille. Svaret jag ger henne är dock ett kontinuerligt nej och nej och nej.

Varken Tina eller Ben har hört av sig. Vad Ben skulle ha att säga vet jag inte, men någonstans inom mig önskar jag ändå att han kunde bekräfta att vår stund i Viktors garderob faktiskt hände. Det hade varit bättre än att konstant oroa mig för att hans tystnad innebär att han försöker glömma bort allting. Om han nu ens minns hela grejen det vill säga, men jag har svårt att tänka mig att han var såpass full att han fått minnesluckor.

Varför Tina, den surpuppan, inte hört av sig tvivlar jag däremot inte på. Hon är garanterat arg på mig för att jag gick på festen och för att Ben knuffades in i garderoben tillsammans med mig i stället för henne.

Jag vet inte vad jag hoppas på när jag plockar upp min mobil och ringer henne, men jag vägrar låta henne hålla mig skyldig för något jag inte bad om.

Till en början tror jag först att hon inte kommer svara då signal efter signal går fram, men till slut hör jag hennes röst på andra sidan linjen.

"Ja Emma?", säger hon med en irriterad suck och det blir tydligt för mig att hon inte släppt det.

"Varför är du så arg?", säger jag, en aning mer defensivt än vad som är meningen, och kan nästan höra genom mobilen hur Tina himlar med ögonen.

"Jag är inte arg!", fräser Tina tillbaka. "Jag förstår bara inte varför du dök upp på en fest du inte var bjuden på och varför du var tvungen att klänga på killen jag hade tänkt att prata med!"

"Först och främst var det Ben som bad mig komma på festen," svarar jag med stigande irritation, "och vi båda vet att du bara var intresserad av att strula med honom ändå!"

"Jag hoppas du hör hur dubbelmoralisk du låter nu," säger Tina med en fnysning. "Det var inte direkt jag som hånglade upp honom i Viktors garderob, halvnaken!"

"Vi hånglade inte!", utbrister jag och ger ifrån mig ett frustrerat läte. "Dessutom är det ditt fel att jag var halvnaken!"

"Ta lite jävla ansvar för vad du gör Emma!", skriker Tina och för att inte göras döv tvingas jag flytta bort telefonen från örat. Sedan blir det dock tyst en stund, bortsett från hennes intensiva andetag, och när hon till slut pratar igen är det med sammanbitna tänder. "Vet du vad Emma? Jag hoppas Ben knullar sönder dig din jävla hora."

Linjen bryts, Tina försvinner och jag blir sittande på min säng med ansiktet förvridet i chock. Jag vet inte vad som precis hände, vad det var jag sa som fick Tina att slå till så hårt som hon gjorde.

Hora. Är det det jag är nu? Är det den stämpeln min bästa vän ger mig för att jag hamnade i vägen för henne? Efter en tio år lång vänskap är det till slut det hon ser mig som och hur jag ska hantera det har jag inte den blekaste aning om.

Tina har aldrig betett sig så här innan, men nu vet jag vad det beror på; hon är kär i Ben.

Dessvärre är nog även jag det.