Historien om ett vanligt jävla tonårsliv.
Emmas tid på högstadiet har gått ut på en sak: överlevnad.
Hittills har hon klarat sig rätt bra, skyddad i skuggan av sina närmsta vänner och av sin obefintlighet. Men allt som krävs för att rucka på det ä...
Fredag. Tjugofemte augusti. Fest hos Victor. Jag blev bjuden av Ben. Jag blev bjuden av Ben.
Hans ord från orienteringslektionen har spelats upp ett antal gånger i mitt huvud och fastän jag många gånger varit övertygad om att jag måste ha inbillat mig hela grejen är jag ändå säker på att det är sant. Jag blev faktiskt bjuden av Ben, han vill att jag ska vara där och vilka problem som min närvaro än kommer skapa så är de oviktiga.
Med problem menar jag det kaos som kommer bryta ut när Tina ser mig, det är i alla fall det problemet jag är räddast för. Flera gånger under veckan har jag försökt ta modet till mig att berätta för henne, men varje gång har det känts som fel tillfälle och jag har övertalat mig själv om att jag gör det dagen därpå.
Och nu står jag här och i panik rotar igenom min garderob i jakt på något att ha på mig medan Tina fortfarande inte vet något. Underbart ...
Att övertala mamma till att låta mig gå på festen var faktiskt lättare än jag hade trott. Hon verkar mest glad över att jag ska göra något som inte innebär att ligga i min säng och titta på serier. Hennes positivitet beror dock kanske på att jag avvarade alla detaljer om alkohol ...
Medan jag rotar igenom min garderob är jag på god väg att gå igenom mitt tredje mentala sammanbrott för kvällen, när jag till slut hittar den svarta jeanskjol jag bar på Sofies födelsedagsfest för några år sedan. Lyckligtvis verkar den fortfarande passa och efter att ha letat upp ett festligt linne att ha till, sminkat mig och fixat mitt hår stannar jag upp framför golvspegeln i mitt rum och konstaterar att jag inte sett så här bra ut på väldigt länge — i alla fall bättre än vanligt.
Jag poserar framför spegeln på diverse olika sätt för att se hur kläderna sitter i alla vinklar och testar huruvida mitt utsläppta hår passar bäst att ha bakom eller framför öronen. Till slut blir jag så trött på mitt överdrivna fixande att jag lämnar min plats vid spegeln, drar på ett sista lager läppglans för att försöka dölja mitt hemska munsår och går ut till köket där mamma väntar med bilnyckeln i handen.
"Ska du inte ha en jacka gumman?", frågar hon när jag stegar iväg mot ytterdörren, iförd min enkla kläder.
"Vi ska vara inomhus," svarar jag kort och för att slippa några ytterligare frågor om saken går jag raka vägen ut till bilen.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
När jag står på verandan till Viktors hus och ojar mig över ifall jag ska knacka eller inte kan jag höra musiken dunka där inifrån. Till slut tar jag modet till mig att knacka på och står sedan och väntar länge på att någon ska öppna. Jag förblir dock stående på verandan, lyssnandes på musiken och de glada rösterna där inifrån, ända tills jag känner hur kvällskylan börjar nafsa mig i skinnet. Kanske hade en jacka varit en bra idé ändå.
Klockan är strax efter tio när jag oinbjuden stiger in i Viktors hall — en hall som är bombarderad med jackor och väskor. Väl inne kan jag konstatera att alla på festen kommer vakna med tinnitus imorgon, för hjälp vad högt Viktor spelar ur sina högtalare. Förutom hörselskador kan jag även konstatera att folk kommer vakna upp med huvudvärk, illamående och ångest. Medan jag står där i hallen och försöker lista ut ifall det är tänkt att man ska ta av sig skorna eller inte, blir jag nämligen passerad av flertalet gäng med svamlande och fnissande ungdomar — alla med varsin mugg, burk eller flaska i handen.
