Historien om ett vanligt jävla tonårsliv.
Emmas tid på högstadiet har gått ut på en sak: överlevnad.
Hittills har hon klarat sig rätt bra, skyddad i skuggan av sina närmsta vänner och av sin obefintlighet. Men allt som krävs för att rucka på det ä...
Alla vuxna snackar jämt och ständigt om hur bra det är att vara sig själv och inte bry sig om vad alla andra tycker och tänker. Den hypotesen kanske fungerar ute i den riktiga världen, men att sticka ut från mängden på högstadiet är som att be om att bli mobbad. Det är som att alla vuxna glömt bort hur det är att vara en tonåring som spenderar sina dagar i helvetet på jorden. Folk blir retade för minsta lilla. Folk pratar bakom varandras ryggar. Folk blir utfrysta från gruppen för att de råkar tycka fel, känna fel, säga fel.
Jag menar, hur ska man ha tid att vara sig själv när man ständigt måste göra sitt yttersta för att ta sig igenom skoldagen utan att vilja hoppa från gympasalstaket?
Något som de vuxna dock har rätt i är att det alltid finns två sidor av myntet. Medan mobboffren är den ena sidan av myntet upptas den andra sidan av de personer som gör deras liv till ett helvete: mobbarna.
Jag vet, vi har alla hört repliken "den som mobbar är egentligen den som mår sämst", men kom igen! Måste du verkligen fälla någon stackare i korridoren framför hela skolan bara för att du har lite dålig självkänsla? Gör som alla andra och tryck bort de dåliga känslorna med chokladglass för att sedan leva på medicin för högt kolesterol när du når fyrtio.
Någon mobbare har jag aldrig varit och genom åren har min taktik för att slippa bli ett av deras offer varit att helt enkelt hålla låg profil. Jag är den tjejen som aldrig sträcker upp handen i klassrummet för att svara på frågor och vars existens lärarna glömmer bort om hon skulle råka vara sjuk en dag eller två. Det kanske låter tragiskt att ens taktik för överlevnad är att ta sig an formen av ett spöke, men för mig, som aldrig suktat efter uppmärksamhet, är det faktiskt effektivt.
Men tyvärr är det inte alltid man kan gömma sig för strålkastarna och plötsligt vänds dem alla mot de personer som allra minst vill stå under dem.
Det är ju trots allt så högstadiet fungerar.
Ops! Esta imagem não segue as nossas directrizes de conteúdo. Para continuares a publicar, por favor, remova-a ou carrega uma imagem diferente.
Som om inte tillvaron vore tillräckligt dyster redan, valde skolstyrelsen att måla skåpen gråa. Några pretentiösa elever har försökt liva upp det lite i form av diverse klistermärken, medan andra har ristat in könsorgan i färgen med nyckelspetsen. Mitt skåp är lika grått som dagen då min mentor tryckte nyckeln i handen på mig, log och sa: "Detta kommer bli tre fina år!"
Jovisst, tjena.
Efter att ha krånglat med att få ut mattebok, räknehäfte, miniräknare, pennor, linjaler och resten av hela skolans materialförråd stänger jag mitt skåp och förbereder mig mentalt för mitt krånglande hänglås. Dagen till ära kärvar dock inte låset alls och detta till min stora lycka, för nu har det börjat trycka på där nere. Lite snabbt kollar jag klockan på min telefon; fem minuter kvar tills jag förväntas sitta i mattesalen.
En minut kommer gå åt till att ta mig till toan. Möjligtvis två minuter kommer passera under tiden jag sitter på toan, då jag under lunchen hällde i mig tre glas mellanmjölk. Trettio sekunder åt handtvätt, tio sekunder åt att få med mig allt arbetsmaterial igen och till sist ytterligare en och en halv minut för att ta mig till mattesalen. Dessutom har jag nu slösat en minut på att fundera över det hela. Perfekt ...
