När vinden viskar

Del ett: Klara

"Klara!!! Kom hit, nu!"

"Jag kommer moster Betty!"

"Åh, så här kommer prinsessan! Jag har ropat på dig flera gånger! Gå och gör ditt arbete innan mjölet har möglat!"

När jag var 3 år skildes jag från min familj och mitt hem. Min moster Betty har nu hand om mig och säger att mina föräldrar med flit splittrades för att lämna sitt kungarike och slippa ta hand om mig och min okända syster. Det tror jag inte på för att jag har en gång fått en låda av stadens gamling med saker mina föräldrar hade sparat till mig, som en minnes. Den har man hittat i naturen under en kort resa för att söka efter min mamma innan hon och min pappa och allt man hittat har man gett till den gamla mannen i försök om att förstå vad det var som var kvar efter olyckan. Det stod inristat på lådan att det var till mig och någon som hette Sofie, det står också att det är ifrån mamma och pappa så därför gav man det till moster Betty som direkt slängde det i soptunnan men jag lyckades smuggla upp den. Men jag har aldrig fått veta vad som är i lådan för att Den har ett speciellt lås som jag inte har nyckeln till.

Det är ett mysterium hur mitt förra liv försvann men det finns dem som säger som moster Betty gör eller att det bara var ett missförstånd. Ingen vet vad som är sant men kanske kan det i lådan förklara det? Och kanske kommer jag någon gång få tillbaka mitt liv, mitt hem och min familj...

'Mjöl, smör, salt, vatten, två ägg och lite jäst. Hur många gånger har jag gjort det här receptet igentligen?' Frågade jag mig själv. Om min räkning stämde så var det ungefär... 243502 gånger. Om monster B skulle räkna skulle det bli ungefär... 200 gånger! (Klara kallar moster Betty för monster B) eftersom hon aldrig gör receptet, hon säljes bara brödet och klagar på att jag inte gör det tillräckligt bra.
Ända sedan jag lärde sig stå och kunde räkna till två har jag fått baka det där äckliga brödet som jag sedan måste äta om jag vill ha någon frukost.

Och sedan är jag tvungen att skynda till skolan som varade från 07:45 till 13:45 och lunchen var det ingen som blev särskilt mätt på. Men så är det här, ingenting växer bra. Det finns inget sol ljus, förutom när solen stod mitt på himmelen och ljuset då lyser genom en glas kupol mitt i centrum. Salladen var grå och gurkan torr, det fanns heller inte något regn vatten. Jag kan bara inte fatta hur ledarrörelsen inte kan ta bort den stora kupolen runt stan och låta växterna gro och bli goda igen!

Plötsligt knackar det högt på dörren, jag springer och öppnar och ser att Fille och Sam står utanför och ser jätte stressade ut. '

Vad har hänt?' Frågar jag dem med ett litet frågetecken inne i huvudet.

"Åh, inget! Vi har bara stått här i tio minuter och väntat på dig som vanligt!" Svarar Fille med både sarkasm och ilska.

"Förlåt, jag var lite i min egen värld!" Svarar jag. Det blir tyst en stund sedan ser jag hur Sam stirrar på mig.

"Vad?" Frågar jag.

"Vi måste gå!" Utropar Sam.

"jag ska bara ta ut brödet ur ugnen, fem minuter!" Säger jag och vänder om och springer till bageriet. Jag tar ut brödet ur ugnen och packar min ryggsäck med allt vad jag kan hitta. Sedan springer jag upp och hämtar en mint tablett, jag hann inte borsta tänderna så jag kände mig tvungen. Jag slänger på mig skorna och springer sedan ut genom dörren men stannar strax utanför.

"Kommer ni?" Säger jag till Sam och Fille som bara står helt still på trappan. Dem rycker till lite men sedan sprang vi till skolan och hann precis in genom dörren innan Zorko, läraren, stänger den.

Dagen går söligt, iallafall för mig. Jag har suttit och drömt mig iväg under alla lektionerna, dem är inte så långa men i mitt huvud känns dem som en evighet. Jag hade först språk litteratur, sen rast. Efter rasten hade jag metall teknik, ett utav dem viktigaste ämnena här. Vi h hade sedan fem minuter att tvätta av oss plåt flisorna innan det var lunch, det var en blaskig morots soppa med torrt bröd till. Sam tog upp två morötter och lade dem på ögonen.

"Titta", sa hon.
"vilket spa va?!?"
Det fick Mig att brista ut i skratt, det var Sam bra på. Hon fick mig alltid att skratta, hon var som klassens privata komiker. Nämnde jag att vi är 17 personer i klassen.

{jag kände hur det började blåsa. Jag har aldrig känt den här konstiga känslan förut, det kändes underbart och befriande men samtidigt påtvingat och konstigt. Där mitt i skogen börjar träden forma sig som en grotta framför mig, jag börjar sakta gå och sakta börjar en ljus siluett forma sig i mörkret. Det känns först som att det är en ängel men sedan ser jag hur personen har på sig en enkel vit klänning och hur hennes utsläppta hår liknar mitt eget. Personen ser nästan exakt ut som mig, hon har nästan samma längd och nästan samma hårfärg. Men det som verkligen var lika var ögonen. Hon skulle just öppna munnen och säga något.. }

RIIING... RIIING... Jag sätter sig yrvaken upp! Jag hade tydligen somnat på lektionen och sedan ringde skol klockan. Jag gnuggar mig i ögonen, jag känner mig lite skräckslagen men annars okej. Jag hade drömt den där drömmen många gånger och vaknar varje gång den andra personen skulle säga något. Det var lite obehagligt för jag visste att det måste betyda något, men jag vet inte vad!

Varje gång jag drömmer lyckas jag alltid vakna innan jag får reda på vem personen jag ser är... Jag hinner bara se ett par glänsande Jade gröna vackra snälla ögon under det tjocka glansiga hårets lugg.

------------------------------------------------------------------------

Vad tycks? Första kapitlet! Jag kommer fortsätta så vi ses i nästa kapitel, /J,P