När vinden viskar

Mörker sjön!

Sofie:

Jag vaknade av att det föll en tung vattendroppe i mitt ansikte. Jag rös och gosade in mig i filten. Efter en stund öppnade jag ögonen och såg att det hade regnat inatt. Men nu sken solen och det var ganska varmt i luften.

Jag gick upp från filten och sträckte på mig, jag hade ont i ryggen. Jag tittade under filten, jag hade lagt mig på den enda stenen på flera meter. Perfekt!

Jag tog på mig rena kläder och tvättade ansiktet med en våt servett. Sedan plockade jag upp lite frukost. Min mat var nästan slut så jag hoppas att jag snart kommer fram till den lilla sjö staden där jag kan få mat.

När jag ätit min sista mat packade jag ner alla mina saker och började gå. Det flög runt många insekter överallt och jag blev väldigt frustrerad för det var väldigt irriterande.

Efter en stund kände jag hur blöt jag var om fötterna. Jag satte mig ner och pustade ut medan jag tog av mig skorna och tog på mig stövlar istället. Sedan började jag gå igen.

Jag hade inte kommit särskilt långt innan det kändes vårt att gå. Mina fötter sjönk ner på marken och satt nästan fast. Jag fick panik! Bart jag än stod sjönk jag ner och kom knappt upp.

Jag stod där och hyper ventilerade och märkte inte att jag stod still. Efter en stund kände jag hur det var blött i stövlarna. Jag tittade ner och såg att jag hade sjunkit ner hela vägen till stövelkanten!

Jag fick ännu mer panik och försökte ta mig upp genom att stampa. Men jag kom inte upp. Jag kom bara längre ner och sjönk nästan ner till knäna direkt.

Efter en stund kunde jag inte hålla mig längre. Jag skrek på hjälp så högt att jag knappt kunde andas. Min luft tog slut och jag kunde knappt andas. Jag hade sjunkit nästan ner till midjan nu. Jag började gråta och skrek och skrek på hjälp så jag fick ont i halsen.

När ingen kom så visste jag inte vad jag skulle göra. Jag kunde knappt se något för det var bara suddigt. Efter en stund hörde jag något.

"Hallå? Var är du?" Åh Gud. Någon hade hört mig och var på väg hit! "Här är jag!" Skrek jag och vinkade.

Efter en stund kom det fram en tjej som såg jätte snäll ut. Hon pratade lugnande med mig och jag blundade av lätthet. Efter en stund var jag uppe ur gyttjan. Och så var vi tvungna att springa för att inte fastna.

Nät vi kommit fram till sjön satte vi oss ned. Det visade sig att hon hette Sally och att vi var lika gamla. Hon bodde här med sin pappa och hennes mamma var där ibland. Hon hade en hund och ett ganska litet hus med stor tomt.

När jag berättade min historia blev hon tyst en stund sedan fortsatte vi prata. Jag berättade vad som hade hänt och varför jag hade fastnat. Hon sa att myren nästan var som hennes hem. Hon brukade rasta sin hund där men aldrig gå i mitten för där brukade man fastna...

Jag skämdes lite men sedan kom jag att tänka på mina kläder. Hon kunde tydligen läsa tankar för just då sa hon "kom så ska du få rena kläder"

När jag kom hem till henne såg jag ett vackert hus som såg väldigt lantligt ut. Det var fint inrett och väldigt stilrena. Sally ledde mig upp till ett litet rum som jag tror är hennes. Hon tog fram några fina kläder som jag fick ta på mig. Sedan gav hon mig matsäck som skulle räcka till flera dagar. Hon hjälpte mig på alla sätt och var jätte snäll. Sedan var jag tyvärr tvungen att gå för att hinna med min resa innan det var försent. Vi sa hejdå och fick varandras nummer innan jag gick.

Jag tänkte på henne länge medan jag gick. Sedan såg jag på sjön. Sally hade sagt många tips på hur man tog sig förbi utan problem.

Jag stannade och tittade på vattnet, det var helt stilla så jag fortsatte gå. Jag var noga med att inte gå på något som kunde låta och efter en stund var jag förbi sjön och inne i en trevlig lövskog.

Själva sjön var väldigt mörk och men man kunde se hur fiskar rörde sig i vattnet. Jag såg lite Sjögräs och flera gigantiska fiskar som jag rös över att se. Jag gick fort därifrån och in i en skog som tydligen ska kalls för "den döljande skönheten" vad som nu menas med det...

Klara:

Jag hade tagit mig långt utan problem. Det ända som hade hänt var sådant som hade kunnat hända när och vem som helst. Det kändes lite konstigt att det inte hänt någonting. Jag hade trott att det varit farligt så fort jag gått in i skogen. Men jag kände på mig att det skulle hända något snart...

När jag gått förbi ängen så hade det genast börja regna. Jag gick igenom en liten by och ville bara krypa in vid brasorna och mysa som jag såg att dem gjorde där inne. Dem som såg mig tittade med avsmak i blicken och pekade när dem såg att jag gick mot sjön. Jag kände hur jag blev nervös.

Helt plötsligt slutade byn tvärt. Gatlyktorna slutade lysa och stigen försvann. Jag tittade försiktigt ner mot vattnet. Det var bäcksvart och jag såg ingen strand ens där det brukar finnas vågor. Det var så mörkt och tyst och ensamt.

När jag fortsatte gå kände jag hur marken gled under mina fötter. Jag gick på lera. Jag kände en rysning genom hela kroppen. Tänk omtag ramlat i!?! Det kanske rämna det börjar? Min otur kanske börjar nu?

Just när jag tänkt det försvann marken under mig. Jag fokuserade inte på var jag gick och trampade snett ner i gyttjan. Plötsligt kände jag en otrolig kyla famna om kroppen. Jag kände ett otroligt obehag och en panik som grep tag om mig.

Min ända reaktion var att simma uppåt men jag kom ingenstans. Mina kläder och tyngde ner mig och jag kom ingenstans. Plötsligt grep något tag om min fot och drog mig neråt. Utan att tänka skrek jag till och tappade jättemycket luft. Jag kollade upp mot ytan men såg knappt någonting, det var så mörkt. Sedan blev jag arg. Jag tänker inte sluta min resa nu. Jag tittade ner och såg en hand! Det var en helt naturlig hand som hade tagit tag i min fot och drog mig neråt.

Efter en stund kände jag hur min luft tog slut. Mina lungor drog ihop sig och jag började dimma bort. Sedan flög jag upp på ytan. Jag låg och hostade och sökte efter luft med tårar i ögonen. Jag var så skärrad och rädd. Jag frös och skakade. Jag tittade mig efter en stund omkring och såg att jag var på andra sidan sjön. Någon hade sett mig ramla i och sedan tagit med mig till andra sidan.

Sedan kollade jag ner i vattnet. Först kunde jag inte se någonting men sedan såg jag en liten siluett av en flicka med vågigt hår. Hon dök upp på ytan och vinkade åt mig. "Skynda dig, jag såg dig och hjälpte dig. Jag är en vän men ingen får se mig! Gå nu" sedan sjönk hon ner under ytan igen och var borta.

Jag reste mig upp och försökte smälta vad som hänt. Jag skakade på händerna. När jag tittade bakåt kunde jag skymta flickan som stod på vatten ytan och vinkade. Jag skakade på huvudet och tittade igen. Nu var hon borta! Det kändes helt overkligt när jag fortsatte gå mot skogen ,ed hennes ansikte i huvudet...