När vinden viskar

Dragon cuest

Sofie:

Jag drog upp den tunga sten dörren och när jag kollade in genom dörren lös ett starkt ljus upp och jag gick in och dörren stängdes bakom mig och försvann. Nu är det ingen återvändo så jag är tvungen att klara av det. Jag gick mot ljuset och ju närmare jag kom desto mindre lös det. Snart lös det nästan ingenting, bara tillräckligt för att jag skulle kunna se.

Jag kom fram till en pelare med en vacker ask i brons. När jag öppnade den började en fin melodi spela, som i en speldosa. Det log ett pergament i asken som var ifrån min mamma. Så här stod det:

"Hej Sofie! Jag är så glad att du läser det här för nu är det verkligen inte långt kvar! Du kommer att utsättas för tre prov i tre olika grottor. Du hittade nyckeln till denna grotta i en undervattens grotta eller hur? Hur som helst så är din uppgift att hitta en nyckel i varje grotta som låser upp dörren till nästa.

Du kan inte lämna en grotta utan nyckeln och du har två dagar på dig i varje grotta innan du blir fast i den för alltid om ingen annan kommer in och tar dig med sig ut. Nyckeln på ditt halsband kommer bli ett timglas när du börjar ditt uppdrag, håll koll på tiden! Ditt första uppdrag är: att tämja en drake och hitta dess nyckel. Lycka till!"

Jag vaknade upp med huvudvärk på en plats med högt gräs. Jag kollade med kisande ögon runt mig, jag hade ett pergament i handen. Jag rullade upp det och läste. Jag har redan läst det en gång, det stod att jag måste tämja en drake!

Det förundrade mig. Jag var tvungen att läsa det flera gånger för att förstå att det verkligen stod drake och inte häst, lejon eller ko, utan drake! Drakar finns ju inte så hur skulle jag kunna det.

Jag satte mig upp i det höga gräset och började tänka. Jag mindes att jag hade läst detta papper och sedan bara börjat gå framåt och ut genom en grotta. Det hade varit länge sedan jag stod på fast mark och inte på en berg så hade utropat ett glädje skrik och lagt mig i gräset. När jag sedan rest mig upp och börjat springa ut på ängen hade en mörk skugga flyga över mig.

Det var en ovanligt stor fågel, tänkte jag då. Sedan hade jag kollat upp och sett att det inte varit en fågel utan en grön reptil. Jag hade skrikit och sprungit till kanten av ängen där jag lade mig ner i det höga gräset.

Sedan mindes jag inte mer än hur rädd jag hade varit.

Jag skakade. Drakar fanns alltså! Men, varför finns de inte överallt längre? Är de onda eller goda? Och framför allt, hur försvarar man sig mot dem?

Så många frågor snurrade i mitt huvud. Jag tog ett piller ur min väska för jag kände hur en smärta bultade. Jag försökte låsa ute smärtan och reste mig upp. Jag gjorde en grimas men inte mer.

Sedan kollade jag upp på himlen. Jag såg ingenting så jag tog några steg. En knallgrön drake borde väll synas. Förutom det att gräset är grönt, träden är gröna och en drake som är grön smälter nog in där ganska bra. Jag tänkte gå på ängen, där är det större chans att jag kan upptäcka Draken och där har den ingenstans att gömma sig. Och andra sidan har inte jag det heller.

Men i skogen kan jag lättare gömma mig och inne bland träden kan en stor drake inte flyga. Med stora marginal gick jag mot skogen. Plötsligt hördes ett högt vrål, Draken var tillbaka.

Jag fick panik och började springa mot träden utan att tänka på att mitt ben kunde kollapsa när som helst. Jag föll ner i gräset och fläckade ner alla mina kläder men lika snabbt som jag ramlat reste jag mig upp och sprang igen. Jag hann ramla många gånger innan jag kom fram till träd gränsen.

Jag fortsatte springa inne bland träden med andan i halsen och lungorna i brand. Jag hade ont, praktiskt taget överallt. Jag snubblade över en rot som stack upp ur marken.

"Förbannade träd!" Väste jag med smärtan ilande genom kroppen. Jag hörde stora grenar knäckas bakom mig och kröp så snabbt jag kunde och gömde mig bakom närmaste träd, som tur var ett ganska tjockt.

"Usch!" Någonting slemmigt droppade ner på min axel. En hög fnysning över mitt huvud och mitt blod frös till is. Jag blundade. Kände hur allt mitt hopp om en bättre framtid försvann.

Det kändes verkligen hemskt, som om allt jag någonsin kämpat för och anledningen jag var född för nu var förgäves. Jag kände mig så ynklig och hjälplös, jag känner mig annars aldrig ynklig och hjälplös!

Sakta lyfte jag huvudet, i vetskap om vad jag skulle se. Ändå, blev jag vettskrämd. Ändå så kände jag hur döden öppnade sin dörr på vid gavel.

Den gröna draken droppade slem på mig.

Den morrade och visade sina långa tänder, spetsen såg sylvass ut. När jag såg in i dess stora käft kom jag att tänka på Eugene som hade läst om drakar till mig så många gånger men eftersom jag inte direkt trodde att jag någonsin skulle möta en drake hade jag inte tagit in den kunskapen.

Men jag kom ihåg att jag hade hört från Géne en gång att om man kom i kontakt med en drakes tandspets skulle den gå rakt igenom blodet, köttet och till och med benen som om det vore luft.

Och som om det inte vore nog så hade vissa drakar ett gift som de antingen kunde ut stråla genom kontakt med med tänderna på en arm till exempel, eller genom kontakt med en människas blod via sina giftiga taggar drakar ibland hade på svansen eller

Sekunderna gick nu fort. Jag sköt ifrån trädet jag var vid och sprang för allt i världen även om det gjorde lika ont som om någon sköt med pistol i mitt ben varje gång jag tog ett nytt steg.

Dessvärre kom jag bara några meter bort från trädet innan jag vände på huvudet och liksom stannade till, för att jag blev rädd för vad jag såg. Jag var så korkad som vände mig om för att se på Draken, så korkad.

Förstås snubblade jag över mina egna fötter när jag stannade sådär och ramlade ner på marken med en duns.

Jag kollade bönfallande på draken, som om det skulle hjälpa.

Den gröna besten öppnade munnen och tänkte just sluka mig i en munsbit när något, eller någon kom flygande från skyn i en lian och slog den rakt i ansiktet så att den flög med huvudet bakåt och landade med en smäll på marken.

Hon landade smidigt på marken och gick fram till draken och nästan spottade på den med sina nedsättande ord.

"Är den död?" Var det ända jag kunde få fram som tack på att hon just räddat mitt liv.

"Nej, bara medvetslös, följ efter mig!"

Hon verkade så säker på sin sak så jag följde efter henne och kollade på den "sovande" drakens huvud när vi gick förbi. Hon stannade och satte sig på huk vid drakens mun.

"Ditt otäcka odjur!" Sa hon och ryckte sedan plötsligt loss en tand, ganska liten jämfört med de många andra tänderna, men ändå större än mitt långfinger från drakens mun.

Draken ryckte till och utgjorde ett läte som var öron bedövande.

"Vi borde skynda oss innan han vaknar. Han gillar inte att vi är i hans skog."

Hon kollade på mig, hon hade en huva för ansiktet så det ända som gjorde att jag visste att det var en tjej var hennes röst och 'kvinnliga' former.

Jag försökte resa mig och ta ett steg men då ramlade jag bara igen. Det gjorde väldigt ont och det kändes som om jag hade en inre blödning. Hon såg den smärtade blicken i mitt ansikte när jag föll ner på marken för tredje gången och bröt en pinne under mig.

Hon sträckte ut sin hand och jag blev irriterad på mig själv. Jag gillade inte att få hjälp med en så fånig sak som att resa mig men jag behövde det.

Så jag tog hennes hand och hon drog mig upp och la min arm över hennes axel. Hon gick med mig längs en osynlig väg mellan blad och träd.