När vinden viskar

Nu är jag på väg!

Klara:

Jag hade gått upp runtom sex på morgonen för att hinna checka min packning och och äta innan jag sa hej då.

Skolan hade inte slutat än men jag missade bara en vecka, jag hade lämnat in en ledighets lapp. Jag hoppades på att komma hem innan moster Betty gjorde det. Hur som helst så packade jag nu ner kartan, frukt, dricka, godis och matsäck för idag och kanske imorgon.

Jag tog på mig mina röda stövlar, jag fick nästan inte ner fötterna för jag skakade av nervositet. När jag till slut fått på mig dem tog jag på mig min jacka mössa och mina vantar. Det var tunna fingervantar för det var inte kallt ute nu, bara på morgonen. Innan jag skulle gå fick jag en lång kram av Sam. Hon tryckte så hårt så jag nästan inte kunde andas, "det är okej" sa jag. "Det är bara en vecka!" Hon nickade. Hon gick och hämtade min väska medan jag sa hejdå till Fille.

"Lämna mig inte!" Sa han. "Jag kommer tillbaka!" "Jag skulle aldrig lämna dig! Inte ens för att hitta min syster, du betyder mycket för mig. Det vet du!" Han stod där med tårar i ögonen. Han visste lika mycket som jag att den här resan var farlig. Och att det var lika stor chans att jag inte skulle klara det som om jag skulle.

För en stund tvekade jag att åka. Tänk om jag bara skulle stanna och glömma bort allt det här! Men då kom jag att tänka på moster Betty, om jag inte skulle göra det skulle jag vara fast med henne resten av livet. Och mina föräldrar! Dem skulle ju vara fast inne i portalen och aldrig kunna komma ut utan min hjälp. Min syster skulle bara stå där och vänta på mig. När hon märkte att jag inte kom så skulle hon behöva göra allt det svåra och riskera sitt liv igen!

Jag stod där med en klump i halsen, jag ville inte börja gråta. Det fanns inget att gråta över!

Då kom Sam nerför trappan med min väska. Tänk vad glad hon skulle bli om jag sa att jag stannade. Men då skulle allt vara förgäves! Jag hade packat, sökt information och mina vänner trodde på mig! Min mamma litade på mig! Det var mig hon hade anförtrott sig till när hon behövde hjälp. Mig och min syster! Jag kunde inte svika henne, jag var ju trots allt kunglig och det är min plikt att inte svika henne nu!

Jag kände hur klumpen i halsen lättade och hur jag plötsligt trodde på mig själv igen. Då tittade jag på Sam. Hon var helt röd i ansiktet, hon tittade på mig också. Sedan kramade jag om henne, hårt. Jag ville inte att det skulle bli sista gången vi såg varann. "Kom hem snart" sa hon. Jag såg hur hon log, det gjorde mig glad. Jag ville inte att dem skulle vara ledsna för min skull!

Sedan vände jag mig till Fille. Han stod med knutna händer och jag såg hur han darrade. Han tittade på mig och jag tittade in i hans ögon. Jag såg hur dem glänste och hur han kämpade för att inte fälla en tår. Då gav jag honom en lång kram och han kramade mig tillbaka. Sedan tittade jag upp på honom, han är lite längre än mig.

Sedan kysste jag honom länge länge, det var en orolig men ändå kärleksfull kyss och jag kände hur det hettade till om kinderna. Jag vet inte hur länge vi stod där men det kändes som en evighet. När vi senare slutade kyssas gav jag honom en sista kram innan jag släppte taget. Jag såg på Sam, hon hade en tår i ögat som hon torkade bort med armen. Hon snörvlade och skrattade med ett lättat skratt. Sedan kramades vi alla tre innan jag tog min väska och gick.

När jag gått utanför dörren blåste det vilt och jag fick håret i ansiktet. Jag ville direkt vända om och gå in i värmen inomhus istället men jag kunde inte! Det var något som höll mig tillbaka. Jag gick med bestämda steg genom staden. Jag kände hår många stannade och tittade på mig men jag höll huvudet högt och frustade när jag gick förbi Amanda i min klass.

Hon stannade mitt i en mening och höjde på ena ögonbrynet när hon såg mig.

"Vart ska du då?" "På maskerad?"

Frågade hon. Jag stannade och bet ihop för att inte kasta mig över henne i ett försök att tysta hennes trut.

"Nej men det kanske du ska?"

Svarade jag tillbaka.

"Hur som helst ska jag iväg, du slipper mig i en vecka. Sedan kommer jag tillbaka."

Jag kände hur jag sjönk ner från min höga ställning. Om jag kommer tillbaka! Det finns inget som säger att jag gör det. Hon sänkte ögonbrynen och tittade på mig.

"Jaså, vart ska du då?"

Vad skulle jag säga? Jag ska iväg och rädda min mamma?

"Jag ska på en resa till bort om haven"

svarade jag. Hon tittade på mig med en konstig blick. Sedan ryckte hon på axlarna och sa bara en enda mening innan hon gick. "

Skönt att slippa dig!"

Sedan gick hon åt ett håll och jag åt ett annat. Gud vad jag hatar henne!

Varje himmel har ett svart moln och i det här fallet var det hon.

Jag skakade av mig det och gick dem sista metrarna ut från byn och sedan in i skogen...

Sofie:

Jag kollade min check lista så att jag inte glömt något, det hade inte spelat någon roll för jag var redan sen. Sen kom hallie ner för trappan med Alex bakom sig. Sedan kom Stella, Viktor och Carl med en gäspande Annie bakom sig. Hon var uppe lite senare än vi andra för att städa.

Jag kramade Viktor och Carl först, vi kramades en lång stund. Sedan kramade jag Stella, hon sa till mig att ta det lugnt "du kommer klara det!" Sa hon och jag kramade henne lite till innan jag tittade henne i ögonen och hon nickade. Sedan avbröts vi av Annie, "skulle jag kunna få min kram innan jag somnar?" Jag skrattade och gick över till Annie. Jag kände hur jag kommer sakna det här gänget under veckan.

Jag gav Annie en lång kram, hon försökte ta sig loss men jag höll kvar. Jag hörde hur hon stönade och jag skrattade. Jag höll kvar tills hon inte orkade kämpa mer, då släppte jag.

Hon ansträngde sig för att inte skratta och tittade surt på mig. Jag bara skrattade.

När jag sedan skrattat klart gick jag till Hallie, hon hade tårar i ögonen. Jag log ett lugnande leende och tittade henne i ögonen. "Jag kommer tillbaka!" Hon nickade och kramade mig, jag kramade nog henne längst av alla.

Vi har varit vänner jättelänge, även om jag känt Annie lika länge så var det något speciellt med Hallie. Hon var så äkta! Vi skrattade alltid åt samma saker och grät åt samma saker. Iallafall in det här fallet.

Just nu grät vi båda två av att jag var tvungen att åka. Efter en stund kunde jag inte gråta mer på hennes axel för den var genomblöt så jag släppte henne och vände mig om. Då tittade jag in i dem vackraste ögonen som finns i hela världen! Alex...

Jag kramade honom en lång stund, sedan tittade jag honom i ögonen. Han hade tårar i ögonen. Jag hade aldrig sett honom gråta sen dagis. Tänk om han skulle göra det nu, för mig! Det ända jag kunde göra var att krama honom, han var så underbar. Han kramade mig tillbaka och kysste mig lätt på munnen.

Jag vet inte hur lång tid det tog att säga hejdå men jag fick skynda mig ut genom dörren. Jag hann se dem vinka till mig innan jag rundade hus kanten och kom fram till cykeln som skulle ta mig ut ur staden och in i början på mitt stora äventyr!

--------------------------------------------------------

Hoppas ni är nöjda med en här delen, det är iallafall jag! Jag uppdaterar snart ses då! P.s det är nu själva äventyret börjar. Jag ber om ursäkt ifall dem förra kapitlen varit tråkiga men nu kommer det bli spänning!