När vinden viskar

Hopplöst, allt för ingenting!

Hej, detta kapitel är tillägnat " idajoh" som är en av mina läsare, som nu till och med börjat följa mig! Jag är väldigt glad för det även om jag inte vet vilken utav mina historier du läser! Tack och kram

P,s hoppas ni gillar kapitlet!

Sofie:

Jag hade gått länge nu, längre och längre bort från bergets nordliga punkt. Det var till den jag skulle, mot norr. Nu gick jag mot söder för det var där jag skulle klättra upp och ta mig in i rikes portalen där jag skulle träffa min syster och hur vi sedan skulle hitta rätt dörr och befria våra föräldrar.

Men äventyret var långt ifrån slut.

Jag fortsatte gå, mot en liten sjö som såg trevlig ut. Det var i utkanten av skogen så det var mycket öppen mark. Sjön var i mitten med klart vatten som såg väldigt kallt ut. Jag rös, av nån anledning.

Jag vet inte varför men jag gick åt sidan, långt ifrån sjön. Just där skogens träd slutade gick jag med darrande steg. Jag kände en krypande oro och bestämde mig för att göra ett test.

Jag stannade och plockade upp en lagom stor sten. Jag siktade och kastade så att den landade precis i vattnet. Jag väntade spänt på att något skulle hända.

Allt var tyst, inte en rörelse eller ett ljud någonting. Jag såg hur vågorna åkte upp och ner och väntade på det härliga ljudet, men det var tyst! Jag såg hur dem rörde sig men det var helt tyst.

Jag slog mig själv på örat och lutade huvudet neråt ifallatt jag hade fått lock för öronen. Jag såg ingen som helst anledning till varför jag skulle ha det men det kändes obehagligt. Tänk om jag just blivit döv? Ånej, jag fick mig själv att bli orolig och jag började nästan hyper ventilera.

Jag jag tog upp en sten och kastade den så att den landade i vattnet så att jag precis inte kunde se den längre.

"Plums" jag hörde ett enkelt ljud. Skönt! Fast varför var allt annat så ty-

Jag han inte längre i mina tankar innan ett otroligt lebbigt, stort och blågrönt vidunder reste sig ur vattnat och slog och plaskade vilt omkring sig. Det lätt och skvätte av vattnet och även om jag stor tjugo meter ifrån vattnet blev jag blöt.

Det kalla vattnet skvätte mycket och jag stod som förlamade av besten som skvätter runt i vattnet. Plötsligt gav den ifrån sig ett högt läte, som ett bedövat skriv som fick mig att gå ner på knä med händerna för öronen. Jag kollade med tårar i ögonen upp och såg att besten inte längre plaskade.

Den stod helt stilla som en staty, jag trodde för en stund att den var död. Men sedan såg jag att den hade blicken mot en och samma punkt, mig!

Jag stirrade in i dens ögon och reste mig väldigt sakta upp. Så sakta att mina ben skakade och jag höll flera gånger på att ramla. Varje gång jag ryckte till såg jag hur besten också gjorde det.

Med ögonen på besten tog jag sakta min väska och ställde mig i position, redo att springa för livet om det så behövdes. Det var helt tyst, det ända jag hörde var mina egna andetag. Även om jag höll andan kunde jag inte höra att besten tjugo meter framför mig andades, den var ju tio gånger högre än mig så det borde höras...

Jag såg bubblor som vällde upp nedifrån dens alla sidor.den hade stora ögon i samma färg som den själv, stora fenor som såg ut som en roddbåt i formen.

Det hade inte hänt något på länge så jag tog en steg åt sidan, det skulle jag inte gjort. Besten ögon smalnade och irisen blev så liten att den knappt syntes. Man såg hela ögonvitan och den såg genast mycket farligare ut.