När vinden viskar

Förlorad prinsessa!

Klara:

Jag höll på att svimma. Kylan omvandlade mig, men det var inte intressant. Det intressanta var det som fanns i det gyllene skrinet jag just öppnat.

Jag tog med skakande hand upp den lilla koppar nyckeln och höll den framför mig. Den var inte jättestor och hade formen som en lyckoklöver högst upp. Den satt diamanter och rubiner längs hela nyckeln, förutom på delen som ska sitta i låset. Nyckeln hängde i en gyllene kedja som man kunde ha runt halsen. Den stod något inristat på undersidan. Jag kisade med ögonen och gnuggade lite på det...

"Klara Anderiella, 1 år".

Jag bara stirrade på den. Var det min nyckel? Hade jag fått den när jag var liten? Varför?

Frågorna snurrade runt i mitt huvud. Jag satte handen på pannan. Då såg jag en handske på min hand. Jag kollade på den. Hela jag hade snofsiga kläder på mig. Dem var helt underbart vackra!

Handsken var inte hel utan den var av remmar, samma sak med skorna. Dem var i vackert mettal glänsande silver skinn. Jag hade en vacker trikå klänning på mig som var silver i basen men den glänste i rosa och hade regnbågs färgade diamanter överallt i olika former och storlekar. Jag gick till vattnet för att kunna se min spegelbild. Då såg jag att mitt hår var uppsatt i en graciös boll med hängande hår i lockar. Nästan exakt så som man hade i Grekland förr. Jag bara stirrade, när jag vände på huvudet såg jag att jag hade regnbågs färgade slingor i håret. Dem glänste och jag kände mig så vacker. Allt såg så bekant ut, jag kände mig hemma!

Jag tog upp nyckeln igen, jag hade satt den runt halsen och då fick jag dessa kläder på mig. Jag gick tillbaka till skrinet och tog upp pergamentet och påsen. Det såg ganska gammalt ut och var mycket vackert. Jag lossade försiktigt på knuten och öppnade påsen. Där i låg det flera hundra små tunna mynt. Jag tog upp ett och tittade på det, det var ett sånt som hade funnits i boken om den gamla staden jag fått förut. Det tillhörde staden jag kom ifrån!

Tydligen var jag rik på sådana nu. Det låg flera värdesaker och smycken i påsen. Jag knöt ihop den igen, sedan vek jag upp pergamentet. Det glittrade svagt. Jag började läsa vad det stod:

"Hej Klara, jag är glad att du har kommit så långt att du nu läser det här. Du har kommit långt men bara halva vägen av dit du ska. Just nu är du säkert väldigt trött på regnbågar men det blir fler. Du är nämligen prinsessa i vårat rike och vårat rike är "de sju havens sydliga regnbågens färgers rike". Förkortat "havs bågens stad". Du kommer få stor nytta av att veta att det du gör kommer du inte kunna göra utan att stöta på regnbågar. Lycka till nu!"

"Suck" nu kommer jag bli tvungen att hitta regnbågar också! Jag la ner pergamentet och påsen i kistan och plötsligt krympte den och gick inte att öppna. Suck igen! Fast nu när den var liten var den lätt att ta med så jag la den i väskan.

Sedan började jag gå tillbaka till Melissa och hennes pappa. När jag kom ut dit var dem inte kvar! Jag blev först orolig och sprang runt och tittade. När jag inte hittade dem hoppade jag ner i vattnet och började simma. Där såg jag hur kristallerna i grottan var vita istället för blå och inte lös lika mycket. När jag kom ut till korall revet såg allt mycket friskare och starkare ut. Sedan kom jag upp till ytan, där såg jag dem båda leka i solen och ha det jätte skönt.

Jag gick upp ur vattnet och in i huset, hela tiden tittade dem på mig. Jag hämtade min väska men innan jag skulle gå sa dem bara "tack!" Och sedan gick jag.

-----------------------------------------------------------------------

Sofie:

Jag tittade på nyckeln, den var vackert koppar färgad och med mitt namn inristat. Innan hade Sally visat mig till en grotta som låg i sjön utanför hennes hus. Där hade jag hittat ett skrin med ett pergament i och en påse med värdesaker. Även en vacker glittrande nyckel!

Sedan hade mina kläder blivit helt förändrade när jag satt nyckeln runt halsen. Nu var jag på väg bort från sjön med sommriga kläder på mig. Och som alla stirrade! Hade dem inget bättre att göra än att stirra på folk med glittriga kläder? Det var både irriterande och pinsamt. Efter en stund var jag ute ur staden. Då började jag tänka, jag var alltså en prinsessa förr!? Nu är jag försvunnen, så nu är jag en... Försvunnen prinsessa!

Då började det blåsa. Varma sydliga sommarvindar. När dem blåste genom mina öron sjöng vinden i dem. Vinden viskade i mina öron "bra jobbat". Sedan viskade den mitt namn och och mitt kungarike. Det är faktiskt en värmande känsla när vinden viskar att jag har klarat det!

Min resa är bara halvvägs klar och jag har fyra dagar på mig. Nu har jag fått ny kraft och vet att bakom nästa krök kommer jag ännu närmare friheten!

--------

Ledsen att detta kapitlet blev kort jag ska göra nästa längre! Över hundra reads? Gud jag är så himla glad så nu kan jag inte sitta still. Tack! Ni som läser det här! Love you! ❤