När vinden viskar

Frusna tårar...

Sofie:

Det hade hunnit bli ganska kallt. Även om det nästan var sommar var morgnarna helt ofattbart kalla. Och det hjälpte inte att man kylts ner under natten när man sover ute under öppen himmel.

Usch vad jag hatade när knogarna på händerna var helt röda och skakade när man ville göra något. Självklart hade jag inte tänkt på vantar eller mössa, det är ju för tusan nästan sommar! Hur kan det vara så kallt? Förstås så kommer det vara väldigt kallt uppe på det där berget...

Vad skulle jag göra? Det hade varit så varmt där inne i väktarnas "högkvarter" så dem har säkert ingenting mot kyla. Det finns ingen stad eller by nära här... Eller? Jag tog upp kartan och kollade på den.

Där, vid skogen framför berget var jag. Sjöstaden fanns ju, fast det vore alldeles för långt tillbaka! Staden bakom berget som jag bodde på måste jag ju ta mig till först så... Där! Strax innan berget fanns det en liten, liten by. "Yes!" Tänkte jag och började tralla lite glatt medans jag fort gick mot söder.

Klara:

"Aj!"

Mina ben vek sig under mig. Jag skrapade händerna i marken och mitt knä, det blev rött och sved så väldigt mycket.

Jag reste mig direkt och fortsatte springa i rädsla.

Det gjorde hemskt ont när jag föll mot marken. Mina armar kunde inte hålla emot och jag skrek rätt ut.

Jag sprang genom skogen, bort i rädsla! Bort från väktarna och bort från häxan! Hon hade kommit tillbaka!

Hon hade kommit när jag kom ut från väktarna! Hon trodde att jag var ensam och kom flygande mot mig. När väktarna kom och försvarade mig sprang jag. Dem sa åt mig att springa!

Jag sprang, hon skrek efter mig och slogs mot väktarna. När hon skrek slog mitt hjärta i 140 och jag höll på att ramla flera gånger när jag snubblade över stenar.

Efter att jag fått grenar i ansiktet och säkert många sår sved det så mycket att jag sötande upp. Jag svimmade nästan av spänning när jag såg mig omkring. Jag såg suddigt och nästan ingenting!

Jag la händerna på hjärtat för att lugna ner mig själv. Det var inte direkt så att jag skulle dö!

Eller? Skulle jag det? Jag var svag, hon hade nästan dödat mig!

Jag tänkte tillbaka på det som hände, mitt hjärta stande i Flashback/

Jag skrek, i förskräckelse. Jag skrek för allt vad jag hade! Jag hade ALDRIG skrikit som då. I rädsla, hat, ånger, och för att jag var livrädd!

Aldrig någonsin så som då, har jag varit så skärrad! Hela mitt liv försvann för en stund. Jag fans inte, mitt liv passerade framför mina ögon, mitt huvud snurrade och jag föll ner på marken.

Det högg till i mitt hjärta. Det bultade ännu värre nu och min oro trängde fram som tårar i mina ögon. När jag knappt kunde se längre brydde jag mig inte.

Jag sprang utan att se mig för och sprang rakt in i ett träd.

"Aj! Mitt huvud"

Jag föll ner på marken, baklänges och slog huvudet i en kudde av löv.

Dem flög runt i luften och omringade mig i ett hav av våta löv som klistrade sig fast i mitt ansikte.

Jag fortsatte springa, bort mot berget. Jag såg det över trädtopparna och tittade hela tiden uppåt. Jag såg inte hur jag sprang rakt in i berget!

"Auch!"

Jag föll ner på marken igen och försvann en stund. När jag sedan vaknade hade mörkret till stor del fallit. Det hade inte dykt upp några stjärnor på himmelen men det syntes att dem var på väg. Det var inte mulet, jag reste mig snabbt upp från den blöta marken.