När vinden viskar

Skadad till grunden!

Klara:

Jag öppnade sakta ögonen. Det gjorde ont så jag stängde dem igen. Svagt hörde jag röster, dem blev högre och högre. Jag kände hur mina armar hade domnat bort och hur halsen värkte. Jag öppnade ögonen igen och blinkade flera gånger. Efter en stund kunde jag se någorlunda bra.

Jag försökte resa på mig men trycktes ner av en strålande smärta i magen. Jag försökte kolla ner men då började det värka i nacken. Jag såg hur människor kom fram mot mig och tittade med sårade och medlidande blickar.

En man kom fram och satte sig på kanten av sängen.

"Hej!" Sa han. "Jag heter Jaan och är ledande doktor här i skogen."

Ledande doktor, alltså är det här ett sjukhus. Då måste jag vara mycket skadad..

"Du har varit med om mycket farligt idag men du är stark som överlevde! Den där häxan skulle ha dödat dig om det inte vore för dit mod och din ärlighet... Nu när du är här är du nästan helt återställd från ytliga skador som kommer läka med tiden. Du kommer få vara mycket försiktig med hur och var du rör dig." Han sade det med säkerhet i rösten.

"Nästan helt återställd? Har det hänt något med mig på insidan?" Frågade jag.

"Ja, du har blivit skadad till grunden!" Han tystnade och tittade på mig, men jag ville bara att han skulle fortsätta.

"Ditt ena ben har blivit mycket skadad och kommer troligen aldrig att bli densamma igen. Du kommer kunna gå, men du får inte lägga för mycket tyngd på benet för då kommer det vika sig under dig och du kommer falla ner..."

Jag kände tårarna tränga fram i ögonen. Jag blev arg på mig själv, det fanns inget att vara ledsen över. Jag hade ju överlevt!

"Du har några ärr här och där men annars är det vara skador som vem som helst kan få. Senare idag kommer du få ge dig av med en burk tabletter till smärtan och ditt ben... Du kommer få en klocka att ringa i om du behöver oss någon gång. Om häxan kommer tillbaka eller om du inte orkar med den eventuella smärtan du kan få. Då kommer vi och hjälper dig.

Jag satt och nickade men själv var jag borta! Jag satt som förlamad och stirrade tomt framför mig. Mitt ben hade blivit skadat till grunden och jag skulle vara lycklig att jag överlevt! Vem kan vara lycklig med skador som gör att man knappt kan vrida huvudet?

"När får jag fortsätta mitt uppdrag? Jag har bara två dagar kvar!" Mitt blod frös till is. Två dagar kvar?! Hur skulle jag kunna ta mig över ett berg med mina skador på två dagar?

Jag kände hur tårarna trängde fram i ögonen igen och nu lät jag dem rinna. Jag grät över hur jag hade kunnat vara så dum! Jag lät en häxa lura mig och nu satt jag här och grät och kunde inte röra mig.

Jag kramade om min kudde och snörvlade så jag knappt kunde andas. Rummet var tomt förutom jag och Jaan. Han tittade medlidande på mig.

"Det är okej, du kommer klara det! Om du blir trött kan vi alltid komma och hjälpa dig på berget." Sa han tröstande och jag nickade. Men egentligen hjälpte inte det.

Jag var lika dum i huvudet ändå! Åh hur kunde jag vara så dum? Jag slängde kudden i golvet och skrek till mig själv.

"Jag lämnar dig här en stund och kommer tillbaka med proviant när du får ge dig av, vila dig nu!" Sa han och bakad bort från sängen. Innan han stängde dörren tittade han på mig och jag sa "tack!" Innan han stängde dörren.

----____________

Åh Gud! Jag är så ledsen att det blev ett så kort kapitel och att ni fått vänta så länge! Jag har haft fullt upp i skolan och hemma, och har inte haft några bra idéer! Nästa kapitel kan jag lova kommer bli långt och betydligt mer spännande! Det här skulle bara ge mer inlevelse i situationen!

Love you! / J,P