När vinden viskar

Grottorna

Klara

Jag vaknade. Jag låg på en mjuk bädd av löv. Men jag var inte i skogen, jag såg mig omkring. Jag var i en grottgång. Jag reste mig hastigt upp men mina ben vek sig och jag föll ner igen. Någon tog tag i min arm och hjälpte mig upp igen. Jag såg med trötta ögon på personen som stod där. Jag kände igen henne men ändå inte, hon var en skogsväktare det var jag säker på.

"Hej klara" sa hon. "Jag heter Rosa och hörde att du kallade på mig via klockan du fått. När jag kom till Klippan du satt på var du helt borta så jag hjälpte dig hit och lät dig sova." Jag hörde vad hon sa och försökte smälta allt.

"Så, är jag i en grotta i berget?" Frågade jag bara.

"Ja, det är du. Du är där du ska vara men du måste skynda dig att kvickna till och fortsätta din resa. Jag kan inte stanna länge, bara tills jag vet att du säkert kan komma iväg." Hon sa allt men en röst som jag annars inte lagt märke till men nu märkte jag att hon lät stressad och lite orolig. Innan hon hann säga något. Gick jag mot min väska, tog ett par piller för mitt ben och svalde dem. Sedan bytte jag om utan att bry mig om att hon stod där och kollade på. Sedan så gick jag mot henne och kollade henne i ögonen. Dem var grön blå och jätte vackra.

"Tack! Tack för allt! När allt det här är över ska jag se till så att ni kan få det bättre!" Sa jag. Hon log och sa tack och varsågod. Sedan gick jag. Jag vände mig om mot henne en gång men sedan var hon borta. Jag vände mig inte om igen för jag visste att hon inte var där, hon var redan hemma igen.

Ungefär tio minuter senare gick jag i en grotta som nu var riktigt fuktig och kall ätandes på en macka. Där jag vaknade i grottan var det torrt och ganska varmt men nu droppade det vatten från taket. Jag drog handen längs grottvägen och kände den kalla vägen som fjäll mot mina fingrar.

Någon minut senare började det. Jag kom fram till en död änd. Där fanns ingenting, grottan tog bara slut! Jag svalde irritationen som höll på att spricka upp och slängde av min ryggan som jag började leta längs väggarna efter någonting..ja, men någonting udda! Jag hittade ingenting! Bara ett konstigt hål format som ett nyckel hål. Först såg det inte anmärknings värt ut men sedan tittade jag närmare på det. Nu kom jag på det! Jag kände runt halsen och hittade vad jag letade efter. Nyckeln ifrån mörker sjön! Jag drog den runt huvudet och beundrade dess vackra besmyckning.

Med skakande hand lyfte jag nyckeln mot hålet och tryckte in den. Den passade! Jag vred sakta om och något hände. Inom korta sekunder hann jag tänka på allt som hänt i min resa. Vad skulle hända nu liksom!? Sedan försvann alla tankar med ett klick. Bokstavligen. Det klickade till. Jag såg ingenting först men sedan märkte jag en springa i väggen, det är tydligen en dörr. Jag pillade upp den och drog sedan upp den tunga dörren. Bakom den såg jag nåt jag aldrig kunnat föreställa mig.

Sofie

Mitt huvud gjorde ont. Jag öppnade ögonen och såg rakt in i snö-vitas bekanta ansikte. Jag reste mig upp och vi hade krockat med huvudena om hon inte kvickt dragit sig undan.

"Hej Sofie. Är du sur?"

"Nä, jag är inte sur! Du hat bara förstört allting! Vad händer om jag inte hinner dit i tid, va!?"

"Förlåt, det var för ditt eget bästa! Men du hinner dit, om du går nu och fortsätter rakt fram tills du kommer till en återvändsgränd. Där måste du tydligen öppna någon osynlig dörr."

"Okej, tack och förlåt för att jag skrek på dig!"

"Det är okej Sofie, jag förstår dig. Men här är din väska, gå nu!" Hon räckte fram min väska och jag gav henne en kram. Sedan gick jag.

"Allt det här kommer snart vara över, det lovar jag!" Ropade jag efter henne.