När vinden viskar

Häxans straff!

Klara:

Jag gick stelt, som om jag dolde något. Det ända jag dolde var mina räddslor för att det skulle hända något. Varje gång jag blev orolig igen, vände jag mig snabbt om och kollade bakom mig. Som vanligt fans ingenting på långt avstånd. Fast den obehagliga känslan av iakttagelse ville inte lämna mig.

När jag lyckats intala mig att jag var ensam hördes ett knak. Håren längs min rygg reste sig och känslan kom tillbaka. Kalla kårar följde min rygg och jag rös. Sedan kollade jag lite, lite åt sidan och såg mörker. Mörker hade omringat hela skogen men himmelen var grå.

Utan att tänka mig för vände jag mig om. Bakom mig stod en kvinna, ingen vanlig sådan utan en med svart hatt. Jag såg inget ansikte utan det var en dam med krokig rygg och svart rock och en spetsig hatt som skymde hennes ansikte. Det ända jag såg var hennes mun och en bit av näsan. Hon log, inte ett vänligt leende utan mer ett elakt leende. Hon hade krokiga händer och långa, spetsiga, röda naglar. Hennes mun var lite öppen och jag såg hennes gula tänder. Från mungipan rann en tjock strimma mörkt blod. Hon slickade sig om munnen med tungan, det fick mig att må illa.

Fem sekunder senare var hon bara några centimeter från mitt ansikte. Hon andades tungt och stank förfärligt i munnen. Hon öppnade munnen, utan att röra läpparna sa hon

"Hej prinsessa! Jag har väntat på dig. Kom nu med mig så blir ingen annan skadad!"

Jag kunde inte låta henne tro att hon var min och som en reflex sa jag med hög röst

"Vilka andra? Det är bara vi här! Och vem är du? Jag tänker inte följa med dig!"

Hon skrockade. Sedan fortsatte hon helt oberörd av min tidigare kaxighet

"Du vet inte vem du har att göra med! Jag är Elmaka, och jag är den som ska hindra dig från att ta dig till det där hemsökta slottet!"

"Hemsökta?" Sa jag lite förvånad men ändå inte rädd för någon som skulle skrämt många, min moster är mycket värre!

"Hemsökta, ja! Det var ju drottningen och kungen som hotade en häxa som sedan hemsökte slottet och alla lämnade platsen. Nu skyddar jag alla så att dem inte dit! Du, får inte gå dit för du ska följa med mig!"

Hon sa det med ett leende som fick mig att bli illa till mods. Hon var så... Obehaglig! Hon verkade förstå vad jag kände för plötsligt backade hon och sträckte sig. Då märkte jag hur lång hon var, hon var nästan dubbelt så lång som jag. Hon backade ännu längre bort och och sa bara

"Kom nu med mig och så får jag dig hem igen!"

Hon sa det på ett sådant mjukt 'mamma' sätt och jag ville gärna gå mot henne men något drog mig tillbaka.

"Kom!" Sa hon igen.

Jag tog ett steg framåt men ångrade det genast igen. Nu såg jag hur hon log sitt elaka leende igen. Hon hade även haft handen utsträckt innan och nu drog hon händerna till sig som ett rep. Jag kände hur jag drogs mot henne för varje nytt tag hon tog om 'repet' och jag började få panik.

"Sluta!" Skrek jag med gråten i halsen. Jag hade plötsligt blivit helt till mig och nästan börjat gråta. Nu skrämde hon mig plötsligt rejält. När jag tog steget framåt hade plötsligt den säkerheten jag haft innan försvunnit och nu kände jag mig som ett barn som förlorat sitt godis.

Hon drog mig till sig som med ett osynligt rep. Jagfick panik och försökte springa bakåt, men hon höll fast mig.

Hon var en häxa! Det måste hon vara. Hon ser ut som en och det är hennes kraft som håller mig tillbaka. Hon är en häxa som har tagit mitt självförtroende. Hon lurade mig med sin snällhet och har nu tagit kontrollen över mig.