När vinden viskar

Från hem till skog. Från skog till fara!

Sofie:

Jag stannade och låste fast min cykel vid det enda cykel stället som fanns så här långt ut i staden. Jag tog min min väska över axeln och tog ett djupt andetag. 'Okej, nu är det dags' jag kanske inte kommer klara det... Mitt blod frös till is när jag tänkte på vad som skulle kunna hända.

Jag öppnade ögonen och tog mitt första steg in i skogen. Jag kände hur det genast började blåsa och det kändes nästan som om naturen visste vad jag skulle göra. Jag fortsatte steg för steg in i skogen. Jag föll ner på marken, jag klarade inte det här! Det var för många känslor på en och samma gång. Jag kände hur mitt ben värkte och hur tårar började tränga fram i ögonen men jag bet ihop. Jag måste klara det även om naturen och mitt ben var emot mig. Jag reste mig upp och fortsatte gå.

Jag kände hur mina fingertoppar började bli kalla. Det började dra om tårna och jag kände mig genast kall. När vinden blåste mot mina ögon fick jag tårar i ögonen. Jag såg nästan ingenting, det ända jag såg var hur löven blåste i vinden och hur det bildades som en väg för mig. Jag såg inte stigen men chansade och tog vägen som löven la upp.

Jag visste att det var ett dåligt val men vad kunde jag göra? Jag fortsatte att gå och kände att det blåste lite mindre. Jag blev glad eftersom jag trodde att det betydde att jag var på rätt väg. Det försvann när jag kände hur marken försvann under mig.

Jag försökte gå bakåt men jag bara föll. När jag tittade omkring mig såg jag ett kort ögonblick klippväggar så nära att jag kunde känna lukten av fuktig mossa. Sedan träffade jag marken...

Det gjorde otroligt ont när jag träffade marken. Tårarna i ögonen kom tillbaka men den här gången av smärta. Jag blev för en stund arg på mig själv för att jag gått den här vägen som jag visste var fel, men jag samlade mig snabbt. Jag tittade omkring mig, jag hade hamnat i ett trångt utrymme. Det låg löv på marken och i mitt hår. Jag brydde mig inte om att ta bort det så det fick se hemskt ut.

Jag såg hur det fanns väggar av sten åt alla håll. Det fanns några tunna springor som jag bara såg klippor runtom också. Det var vått på marken och på klipporna.

Jag tittade uppåt och såg ett stort avlångt hål där uppe. Det såg ut att vara ungefär fem meter upp.

De flesta klippväggarna var ganska platta men en var full av revor som jag kunde använda för att klättra upp på. Jag såg på min väska, en av remmarna till den hade gått av. Jag tittade besviket på den. Den var ganska gammal så det kanske inte var så konstigt.

Jag reste mig upp och testade att stå på benet, det gjorde inte så ont så jag skulle göra ett försök.

Jag tog tag i en klipp reva och håvade mig upp. Jag hade foten på en reva som jag sen ställde på en högre. Jag hade kommit ungefär en meter upp när jag tittade ner. Det kändes mycket högre än vad det var, jag fick svindel. Jag tryckte mig fort mot bergskanten och blundade. Jag tog en djupt andetag och tog tag i en nära reva.

Jag hade kommit upp nästan fyra meter när jag skulle ta tag i en utstickande liten klippa. Den brast och jag tappade greppet. Jag blev så rädd att jag tappade den andra handens grepp också. Nu stod jag där och famlade med armarna, jag kände mig som en flyglös fågel. När jag märkte att mina fötter satt fast i klippskrevorna samlade jag mig. Jag tog tag i en klippa och håvade mig upp.

Mitt hjärta bultade jättefort och det kändes som om det skulle flyga ut ur bröstkorgen. Mina händer skakade och plötsligt gjorde mitt ben jä*ligt ont. Jag stod och snyftade en stund och kände hur det bara gjorde ont överallt.

Min väska var tyngre än vad den brukade vara. Jag hade ont i axeln den hängde på. Allt verkade så hopplöst och tomt.

Jag hade just börjat mitt äventyr och hade redan skadat mig. Tänk hur det skulle bli i fortsättningen.

Jag stod och blundade en stund. Det bultade i händerna och jag ville bara gråta. Jag öppnade ögonen och tog en nytt grepp och håvade mig upp ur Klippan...

När jag låg där på marken kände jag mig så fri. Det fanns inga klippor eller stenar omkring mig. När jag tittade ner i revan jag varit i såg jag hur den var full med vatten.

Jag reste mig upp och sprang lättat därifrån. När jag sedan kommit bort från klipp området gick jag i normal takt och kände en befrielse i hjärtat.