När vinden viskar

Rikes portalen vägen dit är svår

Klara:

Jag tittar på kartan, den ser gammal men inte sliten ut. Jag ser hur portalen glimmar när man tittar från en viss vinkel på den.

Jag hade fått den igår från den gamla mannen i staden. Han vet nästan allt så det är bra att han finns!

Han hade sagt att vägen dit är svår och att även om det bara ser ut dom en helt vanlig vandringsstig så borde jag passa mig.

Innan jag hade gått hade jag fått en liten bok, den var ganska tjock med en mjuk och böjbar pärm. Lite som en handbok, den var guldig med svart text.

När jag hade kommit hem gjorde jag några mackor och tog lite juice. Jag öppnade boken, då föll ett litet foto ner på golvet.

Jag tog upp det, det föreställde en liten familj.

Det var en mamma med vackert gyllene hår och gröna ögon, och en pappa med kort mörk blondt hår. Han har bruna ögon, det är väldigt fint. Dem håller båda varsin liten bebis i famnen, det är två nästan identiska flickor.

Jag vände på fotot och såg att det stod något längst ner på sidan. Det var lite svårt att läsa, färgen hade nötts bort av åren. Jag gick bort till en byrå och drog ut den översta lådan, där tog jag ut ett förstoringsglas.

Jag tog fram fotot och riktade ögat mot texten. Där stod "kungaparet Anderiella med döttrarna Sofie och Klara."

"Va? Sofie och Klara, men det heter ju..."

Fast det är omöjligt, Tänkte jag. Jag heter ju Fatimsdotter i efter namn. Fast... Det är ju det moster Betty heter i efternamn så det finns inget som säger att jag måste heta det. Jag tog upp ett gammalt foto album från en av moster Bettys byro lådor.

Där fanns det en bild på min mamma och pappa från när dem gifte sig. Jag såg inte så noga ansiktena för det var ett svart vitt och utnött kort. Nedanför kortet stod det "paret Anderiella på sin bröllops dag".

Jag var tvungen att hålla i mig för att inte ramla. Min mamma och pappa heter alltså Anderiella i efternamn så.... Då måste jag också det!

Anderiella, det är ett fint namn! Tänkte jag när jag gick nerför trappan för att titta på boken lite till.

När jag satte mig tittade jag på kortet igen. Jag vände på det och läste texten igen "kungaparet Anderiella med döttrarna Sofie och Klara"

Det tog en stund innan jag reagerade.

"Kungaparet"!

Nu höll jag allvarligt talat på att svimma! Jag var alltså kunglig! Kungaparet med döttrar! Och det är min mamma och pappa som är kungaparet.

Jag tog upp telefonen och tänkte just ringa till Sam när någon knackade på dörren.

Jag var för chockad för att öppna. Då kom Sam in ändå, "

varför öppnade du inte?" Frågade hon lite surt. Jag pekar bara på kortet med en tom blick i ansiktet.

Sam tog upp det och tittade på det en stund.

"Ja, vadå?" Det tog en stund innan hon fattade också. Hon tog upp kortet och tittade på det igen. Då började hon plötsligt snyfta, jag kände hur jag föll ner på golvet med Sam över mig.

"Du är kunglig!'' Skrek hon i mitt ansikte med en otrolig glädje i rösten. Jag suckade, att det skulle ta så lång tid för henne att förstå det!

Jag försökte resa mig upp men hon höll mig på golvet. Hon kramade mig och pussade mig på kinderna. Jag såg chockat på henne men hon bara fortsatte.

Plötsligt öppnade Fille dörren. Jag blev glad för då var Sam tvungen att stiga av mig. Han tittade med en frågande blick ner på oss på golvet.

Sam klämde fram med skratt mellan varje ord att jag var kunglig. Hon tog upp bilden och visade den för honom. Han tittade på den och fattade direkt vad vi menade. Det var det som var så bra med Fille, han var inte lika trögtänkt som Sam. Jag fnissade när jag tänkte på det.

Sam sa att vi var tvungna att fira så hon sprang ut i köket och började göra fika för att fira.

Jag gick fram till Fille.

"jaha, du är kunglig alltså!" Sa han.

"ja" svarade jag. Vi stod länge och bara tittade på varann. Sedan började vi båda skratta. Det fanns ingen anledning men det var så roligt att bara kunna titta på varann och ändå förstå vad vi menar.

Jag tittade in i hans ögon dem var så vackra! Dem lös av hans is blåa färg. Han gjorde tydligen samma sak för han sa att dem var så vackra och att han älskade hur jag kunde få honom lugn med bara en blick.

"Jag har fått det av mamma" sa jag men han verkade inte bry sig för hann tog ett steg närmare mig och fortsatte titta in i mina ögon. Innan jag visste ordet av så stod vi närmare varann och jag hade min hand på hans bröst.

Jag tittade in i hans ögon och såg att dem glänste av åtrå. Jag märkte inte hur Sam stack fram huvudet från köket och tittade på oss.

Jag tittade i hans ögon och sedan på hans mun, jag kände hur jag drogs mot honom och han mot mig. Plötsligt stod vi där och kysstes, vi steg med läpparna mot varann och kramades. Vi sänkte båda händerna och jag skrattade lite. När jag öppnade munnen stack han in sin tunga i min mun. Den var varm och jag kunde bara inte sluta. Jag villa bara ha mer!

Då ropade Sam utifrån köket och frågade vilken smak vi ville ha på saften. Jag kunde nästan höra hur hon skrattade och log.

Vi var tvungna att sluta kyssas och svara, jag tittade på honom och han på mig. Han log och jag rodnade lite, han höll armen om min axel.

Vi ropade samtidigt ut till Sam att vi ville ha hallon smak. Det hade vi alltid velat ha sedan dagis, både han och jag.

Hon kom ut med en bricka med godsaker på. Vi satte oss på golvet och jag såg hur Sam kämpade för att hålla in ett skratt.

Jag tittade på henne och hon nickade. Jag höll på att falla sönder, hon hade sett allihopa! Vi skrattade båda två, det kändes bra att bryta spänningen.

Vi började genast äta av godsakerna. Jag tog upp boken och läste lite i den.

Där stod det om farorna som lurade i dimman, jag rös. Dimman var min stora fasa inför resan. Jag såg att det fanns många faror längs vägen, det fanns insekter och svår terräng i skogen. Torka på en del av ängen, fara vid vattnet och i dimman. Och det farliga berget.

Jag började för en stund tveka på om jag skulle klara av det men det försvann sen. Men jag undrar vad det är som gömmer sig i dimman?