När vinden viskar

Hemska drömmar

Klara

"Det var mörkt och dimmigt. Solens strålar var på väg uppför bergens kalla snötäckta väggar. Skogen var tät och tallarna sträckte sig högt upp mot himmelen. I den blöta mossan fanns inget annat än kvistar, som fallit ner från tallarna. Vart jag än kollade kunde jag se hur en gren från en tall föll ner på mossan och vattnet som samlats skvätte upp i små droppar mot mitt ansikte. Jag började springa genom tallskogen. Springa och springa. Snabbare och snabbare. Mina lungor brände och luften som jag drog in i snabba andetag kändes som eld. Jag ville stanna upp och kolla upp mot himmelen och leta efter en av solens tunna strålar, för att få hopp. Hopp om att allt kunde bli bättre. Att leendet kunde försvinna som skuggan i solens ljus. Men det fanns kvar. Båda natt och dag. Den bittra känslan av dåligt samvete som kröp fram. Känslan av att veta att man svikit någon så mycket att man lika gärna kunde tagit livet av varann. Men ljuset tog sig inte ner genom träden. Dem tjocka tall kronorna dolde allt ljus som lusa vägen genom mitt eget skapade mörker."

"Jag slog upp ögonen. Solens första strålar lyste mig i ansiktet och jag kröp ut genom mitt tält. Jag såg inte annat än en blå himmel som inte var täkt av ett endaste moln. Jag reste mig vimmelkantig upp och lutade mig ner över avgrunden. Jag såg bara dimma. Jag lutade mig längre ut för att se. Längre och längre ut. En lös sten fick mig att snubbla till. Jag sträckte mig bakåt med handen för att försöka ta tag i något som kunde hjälpa mig. Men förgäves. Jag föll ner över kanten och in i dimman. Jag försökte vrida på huvudet medan jag föll och i förskräckelse såg jag marken. Full av spetsiga stenar och vassa grenar. Jag skrek för mitt liv och hann precis känna hur dem spetsiga stenarna gjorde ett håll genom min mage och mitt blod flöt ut över hela stenen och ner på marken och bildade en stor våg av ånger som sköljde sig över mig innan mina lungor tömdes och allt blev svart."

"Ahhhhhhhhhh!!!!!!!!" Jag slängde upp huvudet och slog vilt omkring mig med armarna. Tårar rann ner ifrån mina kinder och jag andades häftigt, så häftigt att jag nästan inte fick någon luft. Jag la ansiktet i händerna och lutade mig mot mina ben.

"Det var bara en dröm. Bara en dröm..! En hemsk och avskyvärd dröm!" Viskade jag till mig själv mellan tårarna. Jag skakade och frös samtidigt som jag svettades. Min puls var hög och ansiktet var dyngsurt av alla tårar. Jag försökte lugna mig själv men varje gång jag blundade såg jag drömmen framför mig.

Jag hade dött! Mitt blod hade flödat över skogen och i en våg hade det slukat mig och fullt mina lungor av mitt eget blod samtidigt som jag blivit spetsad på en sten som tryckte igenom mig som ett spjut. Den första drömmen var konstig och jag förstod ingentingsamtidigt som det kändes som en verklighet. Som om det redan hade hänt eller skulle hända. Drömmarna jag hade haft om en flicka som såg ut som jag och kom igenom en grotta hade varit på sätt och vis på riktigt. Sedan hade jag drömt att jag vaknade ur en dröm. Det kändes som tre olika dimensioner och det här var den tredje. Den första kanske var ett tecken för någon som kan hända, och den andra..

Jag rös. Jag torkade mina kinder och packade så snabbt jag kunde ihop mina saker med gråten i halsen. Sedan tog jag en liten tablett som både var smärtstillande och lugnande. Jag la handen på hjärtat och blundade. Då såg jag hur jag blundade. Jag såg mig själv öppna ögonen. Mina pupiller var gigantiska och jag hade stora ringar under ögonen. Jag hade även där handen på hjärtat. Sedan såg jag hur jag stirrade på mig själv med ett hemskt leende och jag såg hur jag började trycka mina spetsiga och långa naglar genom huden. Blodet trängde fram och jag stirrade fortfarande rakt på mig själv. Leendet var kvar och under tröjan såg jag hur jag drog ur min blodiga hand ur bröstet och jag såg hur jag höll något i handen. Någon som det rann blod ifrån.

"Åh herregud!"jag öppnade ögonen igen och nu rann tårarna igen. Jag hade sett mig själv! Sett mig själv gräva mig in i mitt bröst med min hand, med mina egna fingrar. Usch!