När vinden viskar

Kartan över bergen!

Sofie:

Jag hade just packat ner allt och skrivit ner så att jag inte glömmer det. Jag tar på mig mina ytter kläder och ska just öppna dörren när jag hör Hallie ropa på mig. Jag suckar och vänder mig om. Hon frågar vart jag ska men avbryter mig innan jag hinner svara. Hon säger att jag inte får gå någonstans med mitt ben.

Men hon kan inte hindra mig från att söka information om min resa och skjutsar mig till Gene. Där släpper hon av mig vid trappan och låser cykeln, sedan följer hon efter mig in. Precis innan jag ramlar tar hon tag i min arm och hjälper mig upp, jag ger henne en tackande blick.

Vi öppnar dörren, det känns lite som i en skräckfilm. Den knarrar upp och vi går sakta in. Det är en lång brun korridor med en liten reception vid dörren, det finns flera dörrar. En del är med fönster eller skyltar på. Vi hittar Gene i biblioteket, han håller på att flytta på en del av böckerna. Det ligger en hel del böcker i stapplar på golvet som vi håller på att snubbla över när vi går in.

Det dammar lite i luften och vi hör hur någon hostar lite. Gene kommer fram bakom en bokhylla och tittar på oss med en stämd blick. Han mjuknar upp när han ser att det är vi och frågar varför vi är här.

Jag berättar om brevet och vad det hade stått i det, jag tog upp brevet och visade det för honom. Jag märkte att han fick en tår i ögat när han ser vad min mamma skrivit. Han torkade snabbt bort den och tittade på oss.

"Det var en vacker guld text det här!" Sa han. "Va? Guld text... Men det var ju bläck! Han måste sett fel!" Säger jag och tittar på brevet och ser att det är guld text! Konstigt.

Gene går fram till kitteln som står på en liten plattform i ett hörn av rummet. Där tar han upp en skrynklig tjock bok med en svart pärm, den ser gammal ut. Han letade en stund runt i sidorna om stannade sedan på en sida med en bild på..

Bilden föreställde en spegel det stod ingen framför men kollar man noga ser man ett gråtande ansikte i spegelbilden. Rubriken är stor och glansig, nedanför står det"rikes portalen, livets spegel" och Hallie och jag kollar på varann med likadana uppskrämda blickar.

Jag tittar stint på raderna men kan inte se vad det står, jag blir plötsligt yr. Jag börjar se dimmigt, i dimman ser jag ett ansikte. Det är en vacker kvinna runtom fyrtio, hon har vackert svallande hår. Hon är väldigt lik mig och när jag tittar noga ser jag att hon har exakt likadana ögon som jag. Men hon ser inte glad ut. Jag ser smärtan i hennes ögon, hon tittar på mig med en blick som skär inuti mig. Hon öppnar sedan munnen och säger kort och snabbt " hjälp mig!"

Jag måste ha svimmat för jag öppnar ögonen och märker att jag ligger på soffan i biblioteket. Jag känner en smärta i huvudet, jag ser att Hallie sitter med händerna för ansiktet. Gene lägger en blöt trasa på min panna, och säger åt Hallie att jag har vaknat. Hon tittar på mig och sedan på Gene och sen på mig igen. Hon brister ut i en lättande suck jag känner hennes andedräkt mot mitt ansikte.

Hon tittade på mig med tårar i ögonen.

"Vad hände?" Frågade jag.

"Du, du svimmade. Du började först stapla på fötterna... Sedan såg jag hur det kom tårar nerför dina kinder, du var helt borta! Sedan föll du ner på golvet och var borta ganska länge!" Stammade hon fram med en klump i halsen.

Efter en stund kom Gene fram till mig med en liten tunn bok i handen. Han vecklade upp papperna och visade mig en sida utan att säga något. Jag studerar bilden som täcker pappret, det är en karta. Längst ner står det med små svart bokstäver "karta över sydväst haven, rikes portalen." Jag tittar på Gene som nickar, det här är kartan till portalen!

Jag ser stranden och mitt hus, och den lilla byn som vi är i nu. Jag ser skogen och bäcken som rinner genom skogen och byn. Jag ser stads marknaden en bit bort från byn. Sedan ser jag en liten tunn streckad stig som går genom skogen och bort från byn, det är en stig som jag vet inte finns på andra kartor. Ganska nära Genes hus går stigen förbi ängen bakom skogen och sedan runtom en sjö och ett stort fält. Sedan genom något som ser ut som... Som, dimma! Jag blir lite rädd, det är ju i dimman jag alltid ser dem läskiga ansiktena. Sedan efter dimman är det en fin liten skog med lövträd och där, där! Där ser jag ett stort berg, några hus och sedan högst upp på bergen en grotta. Eller, är det en grotta? Nej, det är portalen!

Jag tittar på Stella, som kommit när jag svimmade och på Hallie som gapar lika stort som jag. Jag tittar sedan på Gene som nickar åt mig. Jag tittar på kartan och känner hur jag blinkar till, det är nästan kålsvart ute! Vi säger hejdå till Gene och sätter oss på cykeln. När vi väl är hemma tittar jag på kartan en sista gång och släcker sedan ljuset...

-----------------------------

Hoppas att ni tyckte den här delen var bra och att ni fortsätter läsa! Jag blir jätte glad om ni kommenterar och gillar! Ge mig idéer! Tack ❤