När vinden viskar

Sista klättringen

Sofie

Jag vågade inte blunda. Men jag vågade inte titta heller. Allt kändes som en oändlig resa utan slut. Jag visste ingenting. Vad skulle hända nu? Det här måste vara slutet! Jag orkar inte mer, min kraft var slut och slutet nära.

Flashback

Jag hade vaknat ut ur mina drömmar men inte vågat blunda än. Jag gjorde allt för att inte tänka på annat än på att klättra. Jag var väldigt högt uppe nu och utan klättrings verktyg var det väldigt svårt att klättra snabbt. Jag kunde inte se något uppåt. Jag var nu mitt inne bland molnen och om en sten kom farande eller var lös skulle jag inte kunna se den.

Jag kände en viss oro när ett muller hördes. Det brukade mullra ibland och strax efter kom ibland ett litet sten regn. Nu kollade jag bara åt sidan för att inte få en sten i ögat om det kom någon. Dem här stenarna föll snabbt så det skulle göra grymt ont att få en på sig. Plötsligt såg jag en sten som föll några meter ifrån mig. Den såg inte så stor ut men jag hann inte se eftersom den föll så snabbt.

Snart kom fler och fler stenar fallande. Dem kom närmare och närmare. Jag började bli rädd. Jag hörde stenarna som föll ner bredvid mig. Jag tryckte mig mot väggen. En sten föll till och med ner där jag stod och studsade mot min fot. Det gjorde inte så ont eftersom den redan landat en gång. Det blev ett märke på Klippan och det flög små gnistor när stenen landade.

Jag kollade upp lite mot himmelen men såg bara dimma och mörka fläckar. En utav fläckarna blev större och större. Den blev även tydligare. Jag spärrade upp ögonen och vände ner huvudet så fort jag kunde men jag var lite för sen. Stenen åkte ner på min kind strax under ögat. Jag kände hur huden revs upp och en otrolig svidande smärta spreds sig genom kinden.

"Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej!!!"

Det kändes precis som när man var liten och tappat något av glas i golvet. Som när man bara ville vända tillbaka tiden och hindrat sig själv från att göra det. Men om jag hade kunnat göra det nu hade det inte gjort någon skillnad ändå! Då hade jag fått stenen i huvudet istället och det hade kanske varit värre. Smärtan strålade genom kinden och det gjorde så verkligt ont att jag bet mig själv i läppen för att inte skrika. Jag tvingade mig själv att inte gråta och intalade mig också att det blöta som rann från min kind inte var blod utan en tår som smet igenom min påhittade vägg.

Hur som helst så fortsatte jag klättra med bestämda steg och jag kände att jag var tvungen att klara det även om det ända som jag förlorar mitt huvud på kuppen. "Tåren" som rann från min kind blev större och slutade inte rinna. Paniken av smärtan började komma och jag viftade med händerna mot ansiktet för att försöka vifta bort tårarna. Ändå slutade jag inte klättra och hälla vatten på såret jag inte sett och iallafall sätta på några plåster. Jag är en sån envis get! Jag visste att det jag gjorde nu kunde få mig att bli riktigt sjuk eller till och med förblöda.

Efter kanske en halvtimme klättrade jag upp till en lite större avsats och satte mig ner för att dricka. När jag böjde mig ner kände jag något blött på tröjan. Jag öppnade min jacka och kollade ner bara för att se att den var dyngsur utav blod! Min ljusrosa t-shirt hade nu en stor fläck av blod på framsidan. Jag borde få panik men istället stirrade jag bara tomt på fläcken och drack mitt vatten. Jag kände mig så trött. Mina ögon sackade ihop och kroppen kändes så tung.

Jag rykte till och blev jätterädd. Jag får INTE stänga ögonen. Jag får inte försvinna. Jag måste klara av det här först. Jag reste mig upp för att klättra igen men mina ben vek sig. Jag ramlade ner på avsatsen och började gråta av förtvivlan. "Jag vågade inte blunda. Men jag vågade inte titta heller. Allt kändes som en oändlig resa utan slut. Jag visste ingenting. Vad skulle hända nu? Det här måste vara slutet! Jag orkar inte mer, min kraft var slut och slutet nära!"

Flashback slut

Jag kände hur kroppen sjönk ner mon stenen. Det skulle kännas så skönt att lägga sig ner och sova. Men jag får inte! Jag började riva ut allting ifrån min väska och tog upp klockan jag fått av skogsväktarna för nödfall. Med mina allra sista krafter lyfte jag upp klockan. Mina ögon flöt ihop och min arm föll ner på marken och klockan ringde...

Jag vaknade upp av en elektrisk stöt. Jag flög upp och slog huvudet hårt i ett sten tak. Jag flög ner på marken igen och vaknade en gång till. Men nu av att jag fick en hink iskallt vatten över mig. Jag andades häftigt och kollade in i ett par välbekanta gröna ögon.

"Snö-vita!" Utbrast jag. Det var hon jag hade träffat i skogen och som hade tagit med mig till skogs väktarna och blivit min vän.

"Åh herregud! Ditt hjärta stannade! Du var död!" Utbrast hon i tårar. Jag kollade förskräckt på henne.

"Vad hände?"

"Du ringde i klockan och vi hittade dig uppe på berget och vi tog med dig hit. Ditt hjärta dunkade så långsamt att vi trodde det var slutet för dig. Ditt stora sår på kinden har vi sytt igen och fixat. Sedan slog ditt hjärta långsammare för varje minut. Vi tog fram dessa maskiner som vi satte mot ditt hjärta och gav det en stöt precis när ditt hjärta stannat för att ge det en knuff. Som tur var började det bullta igen!" Bredvid henne stod några andra välbekanta ansikten. Doktorns som hjälpte mig förut och dem jag pratat med.

Allt kändes så konstigt men jag reagerade inte så mycket på att jag fortfarande levde.

"När får jag ge mig av igen?" Frågade jag med tom blick.

"Jag tänkte att du skulle vilja dra härifrån direkt" sa doktorn. "Egentligen skulle du inte få ge dig av förns om flera veckor men vi har ett läkande pulver som gör att efter en natts sömn kan du ge dig av igen!"

"En hel natt!? Jag har inte så mycket tid! Jag måste ge mig av nu om jag ska hinna till portalen samtidigt som min syster!" Sa jag riktigt högt.

"Okej okej, ta det lugnt! Du är faktiskt i grottan som leder till portalen..!"

"Jag måste säkert klättra jätte lång...vänta va!? Är jag i grottan?! Varför sa ni inget!? Men det spelar ingen roll! Men var ät vi nu?!" Jag bara rabblade upp frågor och när dem såg på mig såg stirrade jag på dem med en blick som sa: "börjar ni skratta nu är ni dödens!"

För att mitt ansikte såg så konstigt och roligt ut när jag fick mitt mentala utbrott.

Men dem började inte skratta och det förvånade mig.

"Allvarligt talat så är du där du ska vara och kan därför njuta av en natts sömn utan att känna dig stressad." Jag började bli frustrerad. Dom kunde inte bara tro att jag skulle lägga mig ner och sova. Jag försökte resa mig upp men dem var beredda och höll mig kvar på sängen.

"Sluta, jag måste gå!" Sa jag mycket högt. "Ni kan inte hålla mig kvar här!"

"Snälla, du måste ligga kvar!" Sa doktorn. Jag fokuserade på att få bort hans händer från mina axlar och märkte inte att snö-vita gick mot en väska och tog fram någonting, jag kunde inte se vad det var. När hon kom fram till mig kollade hon sorgset in i mina ögon och jag kände ett smärtsamt stick i armen. Mina krafter försvann och jag sjönk ner.

"Hur kunde ni göra såhär? Nu missar jag min syster...min..syster..!" Var det sista jag fick fram innan jag somnade.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Klara

"Vad är det med mig?! Jag måste klättra!" Orden skrek i mitt huvud men men min kropp reagerade inte. Jag satt forfarande på knäna och såg bara sten framför mig. Mina tårar rann men jag rörde mig inte. Tillslut lyckades jag vrida huvudet mot min väska och med en kall, sölig och skakande hand öppnade jag den och tog fram min bjällra. Bjällran jag fått utav skogsväktarna och ringde i den. Sedan satt jag i min sits med ögonen på stenen igen. Efter några minuter hörde jag röster på långt håll.

Plötsligt dök ett ansiktet upp framför mig. I vanliga fall skulle jag hoppat till och skrattat men nu satt jag bara där. Det var som omtag var i en annan dimension. Jag var där, men jag var inte där...

Dem som hade börjat prata med mig gjorde något och jag kände hur jag lyftes upp och sattes i någon typ av vagn innan jag stängde ögonen och föll i djup sömn.