När vinden viskar

Uppför berget 1

Hej på er! Hoppas ni haft ett bra år?! 2013 för mig har varit året för förändring, allt i mitt liv har blivit annorlunda. Hur som helst så vill jag tillägna årets första kapitel av min bok till "blodungen"! Det är en tjej som är en av mina bästa vänner, hon skriver en bok här på wattpad och vill ni hitta henne kan ni kolla på dem jag följer eller som följer mig!

Kram på er och gott nytt år!!

Flashback:

Det var hopplöst, jag hade tagit mig hit upp för att rädda någon som inte finns. Min väska var tio meter ner men marken var hundra, allt för ingenting!

Klara:

Usch! Jag fick svindel varje gång jag försökte gå närmare kanten. Att jag varit så dum att lämna min väska där nere!

Om det varit någon där som behövt hjälp hade jag ju inte haft något att hjälpa den med!

Jag slog mig själv på huvudet och kände hur en stor klump växte fram i min hals. Jag försökte svälja och andas lugnt men jag skakade och kände tårar i ögonen.

Det började bli riktigt mörkt och kallt och mina kläder kändes plötsligt inte lika varma. Jag kände inga känslor förutom förtvivlan.

Jag satte mig ner med händerna för ögonen och grät. Jag ville hem, jag önskar att jag aldrig gjort det här.

Tänk att få sitta i soffan med Fille och Sam och bara njuta framför brasan med en film... Åh! Gud vad jag saknade det, till och med moster Betty kändes bättre än det här!Om hon känns bättre än något måste det verkligen vara shit dåligt!!

Jag hade varit höjdrädd ända sedan jag var liten och höll på att ramla ner från "Ödes skrivaren". Jag visste inte varför den hette så men det var en stor balkong som låg så långt söderut man kunde komma av våran stad. Om man hade funderingar kunde man gå dit och fråga ut i luften.

Nedanför fanns en stor djungel fylld av djur dit jägarna i staden brukade gå. När jag var fem år hade jag stått där och lutat mig ut och hållet tag om räcket med händerna. Plötsligt hade dem glidit ur mitt grepp ner någon puttade till mig bakifrån utan att jag såg.

Då föll jag ner mot marken precis när jägarna kom ut. En hade tror att jag varit en fågel och siktat mot mig. Sedan..hade han skjutit mot mig men lyckligtvis missat med en centimeter.

När jag sedan precis skulle landa hade en utav dem lyckats fånga mig och när jag gråtandes låg i hans famn bar han mig tillbaka till moster Betty som genast började skälla på mig.

Mannen som fångat mig hette Dan och han har varit som en extra pappa för mig ända sedan dess. Han brukar alltid hjälpa mig med läxorna och bjuda hem mig varannan fredag när moster var på marknad längre bort.

Då brukade jag sova över och så brukade vi se en film eller spela kort eller sådana saker och äta fika. Han bjöd alltid på gott kött till middag som han själv skjutit. Ibland fick Sam och Fille följa med och sova över dem också. Det var alltid jätte kul och han ställde alltid upp för mig, han var kanske trettio år nu och ibland kändes han mer som en bror.

Jag hade frågat honom om proviant när jag skulle resa iväg och han hade genast engagerat sig och börjat lära mig hur man gör upp eld och sätter upp tält och allt han visste om hur man klarar sig bäst när man "kampar".

Jag saknade honom jätte mycket och hoppades att han var välkommen att bo i slottet med oss sedan. Han bodde nämligen inte så bra, han hade en liten stuga långt ner bland alla husen, strax breve tågstationen med en dörr ut i djungeln.

Det bästa var att han hade nära till alla butiker och filmkedjor och sådana saker men han var mer intresserad av naturen och därför passade det inte honom.

Plötsligt vaknade jag ur mina tankar av att jag hörde ett brak. Det lätt exakt som sten som knakade och var på väg att brytas...

Mitt blod frös till is och jag kollade ner varpå jag satt på utkanten av klippan. Där såg jag hur det en meter bakom mig låg en stor springa och jag kände hur hela avsatsen skakade.

Innan jag hann tänka föll jag ner på marken. Jag skrek av ren rädsla och höll fortfarande tag i mina knän.

Snart landade jag på avsatsen där min väska låg. Au, jag hade landat på den och ryggen värkte. Jag drog undan lite hår från ansiktet och till min förfäran såg jag hur det växte fram en spricka även här.

Jag tog tag i alla mina saker och reste mig snabbt upp. Jag hann precis famla mig till kanten och ta tag i en skreva innan hela avsatsen föll ner mot marken och krossades som smulor.

Jag hängde löst med en hand innan jag letade med fötterna efter en plats att stå på, och ställde mig där.

Snart, hade jag samlat mig och kunde andas ganska normalt. Sedan var det bara att vara väldigt tacksam för livet och att jag hade en sån otrolig tur!

Och självklart, att fortsätta!

-----------------------------------------

Hej, förlåt för tråkiga och korta kapitel! Hoppas ni ändå gillade årets första kapitel och att ni läser!

Vad tycker ni om mina covers? Vilken utav mina tre tycker ni är bäst?

Den första med blommor eller den förra som var väldigt rosa, eller den jag har nu?! Kommentera gärna och kom med idéer om vilket tema nästa cover ska ha och hur det ska se ut, vad som ska stå på det o,s,v

Jag skulle va jätte glad om ni hjälpte mig att göra min nästa cover! Kram och puss

/J,P