Lämna mig inte

3. You didn't look in the garden

När jag vaknar är allt jag ser gräs, och lite jord. Min första tanke är att jag har blivit kidnappad eller våldtagen och sedan dumpad i skogen, men snart kommer en del minnesbilder tillbaka.

Jag är på fest. Jag drack en hel del. Jag lämnade Madison när hon träffade Luke. Jag dansade med en kille.

Åh nej, jag kysste honom. Jag gör en grimas när minnet kommer tillbaka som en iskall dusch; varför lät jag mig tappa kontrollen?! Hade jag inte druckit så mycket hade det där aldrig hänt!

Sedan kommer jag bara ihåg paniken jag kände och att det blev svart när jag sprang ut hit.

Så det var alltså så jag hamnade här; ingen har skadat mig, det är jag som har gjort det här mot mig själv.

Jag reser mig försiktigt upp och drar ner klänningen som hade åkt upp så att den knappt täckte rumpan. Jag känner mig väldigt stel och det slår mig att det är betydligt färre människor här nu än vad det var sist jag var vid medvetande. Det skrämmer mig en aning att jag inte vet hur länge jag låg avtuppad på gräsmattan, det faktumet att jag är iskall och att det inte är lika mörkt längre får mig att gissa på att det har gått ett bra tag.

Jag drar handen genom mitt ruffsiga hår och försöker att inte tänka på hur jag måste se ut när jag kommer tillbaka in i huset. Till min förvåning är det nästan ingen här alls; några ligger och sover på golvet eller i soffan men de allra flesta är borta.

"Kan jag hjälpa dig med något?" Frågan får mig att vända mig mot dörröppningen till köket. Där står killen som jag kysste inne i vardagsrummet.

"Åh" Jag ser mig om i hallen en gång till. "Är det du som bor här?" Frågar jag och försöker att inte tänka på kyssen och på hur desperat jag måste ha verkat.

"Ja" Svarar han och ler snett.

"Ehm...vad är klockan?" Frågar jag och känner mig helt borta.

"Halv sex" Svarar han och ler roat när min haka faller ner till golvet.

"Oh shit" Jag känner på benen efter min mobil men inser sedan att jag inte har några fickor. Jag plockar upp den ur bh:n och ignorerar hans flin som brett ut sig över ansiktet.

Tio missade samtal från Madison och 20 olästa sms.

Hon måste tro att jag är död eller något. Jag knappar in hennes nummer med en gång och väntar medan signalerna går fram.

"Hallå?" Hon låter sömnig och lite irriterad över att ha blivit väckt.

"Hej, det är jag, Sam."

"Sam! Var fan har du varit?!" Plötsligt låter hon inte bara lite irriterad utan istället skitförbannad.

"Förlåt, jag svimmade ute i trädgården, jag vaknade nyss." Förklarar jag och spänner ögonen i killen för att visa att jag inte uppskattar att han lyssnar. Han uppfattar signalen och går ut i köket men fortfarande med det roade leendet på läpparna.

"Fattar du inte hur orolig jag har varit?! Du fanns inte någonstans; jag och Luke letade överallt efter dig!"

"Inte i trädgården."

"Sam! Jag menar allvar! Jag trodde att det hade hänt någonting!"

"Förlåt, jag hade inte direkt några planer på att svimma, jag var också ganska rädd när jag vaknade." Svarar jag och håller mobilen en bit ifrån örat för att inte bli döv av hennes skrikande.

"Förlåt, jag förstår såklart att du inte kunde rå för det, men jag har varit så himla orolig." Svarar hon med lite lugnare röst.

"Jag är okej nu i alla fall, jag är kvar i huset men jag ska åka hem nu så oroa dig inte." Säger jag och får lite dåligt samvete över att jag har skrämt upp henne så. Om jag försvinner på en fest är det förmodligen för att jag har stuckit med någon kille eller för att jag har svimmat, men hon vet inget om mitt förflutna så jag förstår att det kanske inte var det första hon tänkte på.